Nej, det kändes inte bra. Hon ville inte. Verkligen inte.
Det var en stor konsert i idrottshallen med flera hundra personer i kören. Dessutom framträdde Triple and Touch och The Moniker. Nu var det Viola Torlamb som skulle gå ut på scenen och sjunga en sång.
De andra tjejerna i teatergruppen Teaterfabriken peppade henne. Kom igen, du klarar det, klart du ska vara med...
– Men det var så himla mycket människor. Hela kören och alla i publiken, det kändes inte som jag klarade trycket, minns Viola.
Nu var det hennes tur. Skulle hon våga?
Det var redan i årskurs ett som Viola Torlambs föräldrar upptäckte att något måste vara fel. Deras lilla flicka kunde plötsligt bli väldigt arg eller ledsen, börja skrika för nästan ingenting, dra sig undan eller hamna i konflikt med andra barn.
Det krävdes många undersökningar och mycket utredande, men efter flera år fick familjen besked: Viola led av Aspergers syndrom. En funktionsnedsättning som bland annat kan yttra sig i plötsliga känsloutbrott och svårigheter i kontakten med andra.
Ändå gick lågstadiet bra. Viola fick hjälp av en elevassistent och kunde gå kvar i sin vanliga klass. Hon hade kompisar och var för det mesta med i klassrummet tillsammans med de andra. Behövde hon gå ifrån fick hon göra det.
Men på mellanstadiet började problemen. Viola hade bytt skola och skulle gå i en klass med elever med olika funktionsnedsättningar. Men det som skulle bli bättre, blev väldigt mycket sämre. Viola blev utstött och mobbad.
Kanske var det för att hon gillade färgen rosa, kanske för att hon lekte med Barbie, kanske för att hon helt enkelt var hon. Viola blev kallad "skolkis", fick ansiktet nedtryckt i snön och fick inte vara med och leka. "Ska hon vara med, vill inte jag vara med", kunde andra säga.
– Det känns fortfarande ont att tänka på. Helt ärligt är det jobbigt att prata om, säger Viola.
– Samtidigt har det gjort mig starkare på något sätt. Så det är både bra och dåligt, men det känns.
Högstadiet blev bättre, med ny klass och ny skola igen. Viola reagerade fortfarande starkt om det blev för mycket runt omkring henne, men hon hade kompisar och slapp att bli retad. På gymnasiet gick hon i en specialklass, och det fungerade också förhållandevis bra.
– Kanske tyckte lärarna att jag var lite jobbig ibland. Om jag kände att jag inte klarade av något, kunde jag bli arg eller irriterad. Men antingen fick jag gå ifrån och lugna ner mig, eller bara sitta ensam en stund och lyssna på musik. Det brukade gå bra.
I dag är Viola Torlamb 23 år och tänker inte särskilt mycket på sin funktionsnedsättning. Hon har blivit lugnare och tryggare och lever i stort sett ett helt vanligt liv. Hon spelar teater, jobbar med en tidning för personer med funktionsnedsättning och städar på Maxi. Hon har egen lägenhet, spelar bowling på fritiden och har en pojkvän på distans i Askersund.
– Vi har känt varann i sju år, men det är först nu vi blivit ett par. Flytta ihop? Nej, det kan vänta lite, säger hon och skrattar lite.
Matlagning, tvätt och städning klarar hon själv. Men räkningar betalar hennes mamma, som är god man för Viola.
– Jag kan vara lite småslarvig ibland, men det mesta går bra. Det är inga problem att laga mat, bara jag kommer ihåg att göra det. Ibland skriver jag ner saker i telefonen eller almanackan för att jag inte ska glömma bort dem.
Viola tycker inte att funktionsnedsättningen gör att hon lever ett sämre liv. Snarare tvärt om.
– Jag gör saker som jag inte skulle ha gjort annars, står på scenen och utmanar mig själv. Jag vågar göra saker som jag var osäker på tidigare. Jag har rest till Amsterdam och Miami på egen hand. Det har varit fantastiskt.
– Men jag kan fortfarande gå ifrån och börja gråta om det blir för mycket ljud och människor runt omkring mig. Då kan jag också känna mig ensam om ingen kommer och frågar hur jag mår. Jag vet att det inte är så, men jag kan uppleva det så.
Kan det kännas orättvist att just du har Asperger?
– Jaa. . . visst har jag varit avundsjuk på andra ibland, om de haft nära relationer som jag inte haft. Då har jag känt mig utanför och blivit ledsen. Men då brukar min pappa säga att jag har fått så mycket annat i stället.
Framför allt är det teatern som gjort henne starkare som person, tycker hon själv. Teaterfabriken består av sex personer med olika funktionsnedsättningar och har gjort flera olika framträdanden. De träffas tre gånger i veckan och övar.
– Jag hade aldrig hållit på med teater tidigare, och var säkert ganska grinig i början. Men alla stöttade mig, säger Viola som kom med i gruppen 2014.
– Jag har blivit en helt annan person genom teatern, lugnare och gladare. Jag har vågat öppna mig själv och vara någon annan på scenen. Jag gör sånt jag inte gjort tidigare.
Tillbaka till galan i idrottshallen. Det är klart att hon vågade. Viola Torlamb tog några steg ut på scenen. Alla ögon riktades mot henne.
Och så började hon sjunga.