Utlandspraktik
Det hörs hundskall inifrån huset när vi knackar på. Åsa öppnar och berättar att hunden är instängd i ett annat rum.
- Det låter värre än vad det är, egentligen vill hon bara hälsa, men hon lugnar nog ner sig snart.
Vi sätter oss i soffan i vardagsrummet. På väggarna finns tavlor med resemotiv, en för Afrika och en för Kairo. Åsa tycker om att resa och har redan hunnit med en del resor, bland annat till Kina. Och så Bolivia då.
Åsa läser en distanskurs på Vimmerby folkhögskola som heter Barn i världen och kursen innehåller en fem veckors praktik i Bolivia. Läraren för kursen har själv bott där och har ganska många kontakter i landet, som är ett av de fattigaste i Sydamerika. De första två veckorna i landet fick klassen en intensivkurs i spanska.
- Det var språket jag var mest nervös över, att inte kunna göra sig förstådd. I Bolivia kan de inte engelska och jag fick lära mig deras språk helt från grunden.
Åsa och hennes klasskamrater fick besöka olika organisationer, till exempel SOS Barnbyar. De besökte skolor och barnhem för att se hur verksamheterna fungerar. Tanken från början var att de skulle praktisera på en skola men den lades ner och personalen startade organisationen Cidic tillsammans med svenska Hand i hand. Cidic har aktiviteter för barn efter skoltid, och socialarbetare som åker hem och besöker familjerna.
Åsa berättar att deras uppgift var att umgås med barnen när socialarbetarna pratade med föräldrarna
- Barnen såg inte ut att må dåligt, de var fulla av liv och lekte som alla andra barn. De har samma drömmar som barnen har här i Sverige, mitt fadderbarn i Bolivia vill bli läkare. Fattigdomen är deras verklighet, de har inget att jämföra med.
Välgörenhet kritiseras från olika håll och vissa undviker att skänka pengar av misstro mot organisationerna. Åsa säger att hon har blivit frågad om hon verkligen är säker på att hennes pengar går till fadderbarnet eller om de hamnar i andra fickor. Hon säger att hon är lite skeptiskt men att alternativet är värre.
- Om jag inte ger någonting vet jag ju med säkerhet att barnen inte får någonting. Jag tror att man får en helt annan syn på världen om man reser och upptäcker olika länder. Man inser ofta att det är mycket värre än man trott. Det är en annan sak än att kolla på välgörenhetsgalor på tv, intrycken från resorna sitter kvar.
Eftersom fattigdomen är stor i Bolivia är det många som tigger pengar och mat. Åsa berättar att det satt tiggare överallt längs gatorna och att de ofta var små barn. Hon säger att det var svårt att veta hur hon skulle göra, om hon skulle försöka ge lite till alla eller gå förbi.
- När vi gick på gatan med våra resväskor kände jag hur min väska plötsligt blev tung att dra, då var det tre små barn som hade klängt sig fast på min väska. De klättrade upp på väskan för att få följa med. Sedan kom det en boliviansk kvinna och jagade bort dem. Jag visste inte vad jag skulle göra.
I början av resan, under spanskkursen, kände de sig trygga. När de sedan kom till staden La Paz med alla fattiga områden kändes det inte lika tryggt längre. Det sker många rånmord i La Paz och många brott kommer aldrig fram till polisen. Alla i Åsas grupp blev bestulna på plånböcker, kameror och pengar. De planerade dagarna utifrån tanken att de kanske skulle bli rånade, de tog aldrig med pass eller kontantkort när de gick ut.
- Vi förväntade oss nästan att vi skulle bli bestulna, det är så de fattiga överlever.
Vi pratar om resor i allmänhet och Åsa skiner upp. Hon vill jättegärna resa och upptäcka nya kulturer. Hon utvecklas som person, menar hon, och säger att det är väldigt givande. Men när hon pratar om hur svårt det var att kommunicera med barnen i Bolivia ser hon lite uppgiven ut.
- Jag kunde fråga dem vad de hette, vilken favoritfärg de hade och så. Det var ju inte det jag egentligen ville prata med dem om, jag ville fråga hur de mådde, om de hade det bra. Det är tråkigt att man inte insåg vikten av språk i högstadiet och gymnasiet. Jag vill verkligen råda alla att läsa mer språk.