Gruppen var inte helt fulltalig, men de flesta var där för att gå igenom sketcher, monologer, sånger och musik och få en känsla av hur det gör sig på den stora scenen.
– Det är första gången på teatern för i år och bara att komma in här ger en speciell känsla. Det är lite som att komma hem, säger Arne Meijer, och får medhållande nickar av de andra i ensemblen.
Revyn har fått namnet Hopkucklat och kommer att ha premiär den 5 januari. Så nu har gruppen i Västerviksrevyn ett digert arbete framför sig med att väva ihop det hela till en sammanhållen show. Det kommer att bli en klassisk revy, med drift med lokala företeelser, som problemen med tågen och lite kängor till lokala politiker, men också mer allmänt hållna sketcher.
– Spannet är stort. Jag vill att det ska finnas något för alla, säger Arne Meijer.
Han vill inte kalla sig regissör.
– Vi är alla regissörer tillsammans, säger han.
Men han beskrivs som spindeln i nätet.
– Eller, det är han som är nätet! föreslår Annika Evergren.
Arne visar pärmen där alla nummer är insatta i rätt ordning.
– Det här ska vi lära oss! Ja alla behöver inte lära sig precis allt förstås, men det är rätt så mycket.
Han berättar att alla skådespelarna har mellan åtta och tio entréer och däremellan ska det göras kostymbyten och sminkas. De har ingen särskild sminkör eller kostymör, så alla får hjälpa varandra.
– Så har vi haft det i alla år och det brukar fungera bra, säger Arne.
Och han borde ju veta. Han har varit med alla gånger sedan de började 1994. De flesta andra i ensemblen är också revyveteraner vid det här laget. Alla utom en. För Matilda Aldén är det första gången.
– Jag uppskattar att få dansa och sjunga och jag känner en tjej som är med i revyn. Hon frågade om jag inte skulle vara intresserad av att vara med, för i så fall fanns det en plats åt mig, säger Matilda.