Arapaho drar ut på vägarna
Många pojkdrömmar bland medlemmarna i Harley Davidson-klubben.
- Jag körde raggarbil på 70-talet och blev alltid omkörd av motorcyklar. Nu har jag en själv, men särskilt snabbt kör jag inte. Det handlar mer om känsla än fart, säger Håkan Svensson.
Indianstammen Arapaho har en filial i Upplands Väsby strax norr om Stockholm. På ett industriområde sitter en diskret skylt ovanför en garagedörr som förkunnar just det.
- Jag tror att en av killarna som grundade klubben var avlägsen släkting med Arapahoindianerna. Vår symbol, björntassen, hade de när det drog ut i krig, säger Håkan Svensson.
Men drömmen slås snabbt i kras. En av grundarna, Ken Falkered, kommer in från sin verkstad. Han skrattar åt den skröna som just blivit berättad.
- Nej, tyvärr stämmer det inte. Vi satt bara och slog i en uppslagsbok och letade efter namn. Vi hittade Arapaho och tyckte det lät bra. Konstigare än så var de inte.
Annars handlar Arapahos existens mycket om just myter och drömmar. Tolv män i övre medelåldern som skruvar och fixar med sina motorcyklar hela vintern och sedan reser runt i Sverige, och ibland Europa, i sina lädervästar med klubbmärken på ryggen.
- Visst är det så, säger Pelle Attermo.
Arapaho är en HD-klubb. Alla medlemmar kör Harley Davidson. De har inget emot dem som kör andra motorcyklar, men är heller inte särskilt intresserade av dem. Att köra Harley Davidson handlar om en viss attityd och därför bildar HD-klubbarna en egen subkultur inom mc-världen. Men glöm allt om kriminella mc-gäng.
- Vi är bara vanliga killar som har det här som hobby. Det gäller de allra flesta andra också. Det finns tokiga människor överallt i samhället. Du kan gå på disco på Stureplan och bli skjuten av en galning. Det finns inte fler kriminella bland mc-åkare än i övriga samhället, säger Pelle Attermo.
Att just HD fascinerar beror mycket på 60- och 70-talets motorcykelfilmer. Framför allt filmen Easy Rider, som fortfarande inspirerar HD-åkarna. På en vägg i Arapahos garage sitter en affisch med motiv från filmen, och det är lätt att se hur Easy Rider-motorcyklarna gett avtryck på både Attermos och Svenssons hojar.
Pelle Attermos motorcykel är en HD Softtail Springer 00. Trots att den är ny, 00 anger att årsmodellen är 2000, ser den rätt gammal ut.
- Jag har gjort så att den ska se ut som en HD från slutet av 40-talet. Jag gillar den stilen.
Springer är en särskild sorts framgaffel med fjädring. Den ger motorcykelns front ett speciellt utseende. Pelle Attermo har dessutom 120 ekrar per hjul.
På den svarta bensintanken har han lackerat eldsflammor.
- Det hade jag bestämt från början. Jag drömde om att köra mc redan när jag var åtta-nio år och då var det eldsflammor som gällde. Jag vet inte varför, jag tycker det är snyggt och fascinerande, säger han.
Hur många timmar medlemmarna spenderar i Arapahogaraget varje vinter vill de inte ens tänka på. Inte heller hur mycket pengar de lägger ner. En ny HD kostar ungefär 200000 kronor, men i det ingår inget av all den extrautrustning som Arapahoklubbens hojar har.
- Man vill ju att motorcykeln ska vara personlig. Varje ny HD är ett projekt, en byggsats man köper och sedan bygger vidare på. Annars är det ju ingen mening med att ha en HD, säger Ken Falkered.
Flera medlemmar bygger dessutom helt egna motorcyklar. De har en HD-motor och en ram, resten byggs från grunden. Inne i garaget står flera sådana cyklar och väntar på att bli klara inför sommaren.
- Det är kanske svårt för andra att fatta varför man lägger ner så mycket tid här, men det är ett intresse. Någon hobby måste man ju ha och alla kan inte springa omkring på en grusplan och jaga en boll, säger Pelle Attermo.
Så jobbar vi med nyheter