Jag förstörde ett par handskar för min man. Det var ett par, enligt mig, onödigt dyra Haglöfs som jag råkade använda i trädgården, jorda ned och sedan tvätta och krympa. De förut så tjusiga handskarna liknade nu istället något som ett djur, av okänd art, hade ömsat. Som plåster på såren köpte jag ett par nya. Men de var mer av vantar än handskar och av ett annat märke, förstås, vilket föll mitt ekonomiska sinne bättre i smaken. Jag köpte sedan ett garnnystan vilket jag använde till att brodera handskarna med. Jag lät namnet Haglöfs vackert pryda hela sidan av den ena handsken. Klar med uppdraget och därmed friad från dåligt samvete var det som att garnnystanet kallade på mig.
Jag hade inte stickat sedan tioårsåldern men nu var jag tvungen att börja fort! Ett par grillpinnar fick agera stickor och Google på telefonen instruktionsbok. En helt ny värld öppnade sig, världen av garn i alla färger och kvaliteter. Knappar i olika färger, material och storlek. Ja, i handarbetets värld är möjligheterna och kombinationerna oändliga. Och bara fantasin sätter ju gränser… Som besatt började jag sedan att sticka tröjor, fuskpolos, mössor och klänningar.
Jag kände mig lite speciell. Som att jag hade blivit tant i förtid och jag var mer än bekväm med den tanken. I soffan myste jag intensivt med mina nystan, skapade lustfyllt och tänkte att vilken tur att jag utvecklats så långt före min ålder och kommit på det här nu. Nu kan jag ju hålla på hela livet. Sedan kom Andy Arbetskamrat och slaktade min illusion om att vara speciell. Han berättade för mig att alla kvinnor han känner, och som har nått trettiostrecket, plötsligt har börjat handarbeta. Jag började fråga runt bland vänner och bekanta. Andys påstående verkade faktiskt stämma.
Då kanske det inte är så att jag är tant i förtid. Jag kanske bara har uppnått rätt handarbetarålder. Eller är det här någon slags trettioårskris som jag, och många andra jämnåriga kvinnor, försöker kväva med garn? Hur kan det annars komma sig att så många kvinnor i trettioårsåldern tar till stickorna och virknålen? Eller kan det bara vara så enkelt att det ligger i tiden och modet att skapa själv, ikapp med långkok och egenstoppad korv? Är kanske trettio det nya sjuttio?
Skit samma. Varje gång jag ser ett garnnystan känner jag ett starkt habegär och jag kan omöjligt sluta.