Ännu en seger för Gamleby Vokalensemble

När man ser en annons om att Gamleby Vokalensemble tänker uppträda någonstans kan man vara säker på att få höra något som tar tag i en. Jag är på inget sätt ensam om den känslan. På söndagskvällen sökte sig många likasinnade från olika delar av kommunen till Lofta kyrka. För det var där det skulle hända något, den här gången.
Vad vi skulle få höra var Michael Waldenbys Ballad "Ithaka", för sopran och orgel. Med Sara Aandersson åter i sopranrollen men en ny organist, unge Marcus Torén. Vidare ett par satser ur Bachs Svit nr 3 för solovioloncell. Med en ännu yngre solist, 18-årige Ruslan Petrov från Lettland. Och till sist konsertens huvudnummer, det stora, intensiva Requiet för två solister, kör och orgel av fransmannen Maurice Duruflé. Ledare för alltsammans och Requiets dirigent var Gamlebyorganisten Aron Nilsson.

Nu tar jag upplevelserna från början. De inleds redan före konserten med den traditionella, mycket uppskattade kaffehalvtimmen med frågor och svar kring den väntade musiken. Är något obekant innan känns det mindre så när man slår sig ner i kyrkbänken för att lyssna.
Balladtiteln "Ithaka" kommer från Oscar Levertins dikt med det namnet ur hans samling Nya dikter. Det kan löna sig att läsa den, sakta.Första gången är det inte som Sara Andersson sjunger Ithaka här i trakten, men tidigare med Aron Nilsson själv vid orgeln.
Sara Andersson är på väg att bli en av landets verkligt stora sopraner och Ithaka ger henne möjlighet att visa fram vad hon förmår, både i teknik och glöd. Orgeln har också en jätteroll. Den speglar inte vattenytan där drömmaren seglar fram mot den efterlängtade stranden, den greppar hela djupet, drömmarens alla själsliga organ, hans inre älvor. Man sitter inte direkt oberörd efter den urladdningen.

Nästa punkt var ett litet intermezzo. Ruslan Petrov sätter sig lugnt på en stol i koret och spela Cellosvitens korta Saraband och den mer frejdiga Giguen. Helt avspänt med vacker, vårdad ton.
Hur det kom sig att Ruslan så lyckat var här just nu, det vet jag inte. Men att han är på väg ut i världen fick vi veta. En tävling i Österrike väntar, liksom en lika viktig, lika internationell på hemmaplan, i Tallinn.

Efter sitt soloframträdande gick Ruslan Petrov upp på orgelläktaren för en liten roll väntade även i Duruflé-requiet. På läktarn stod Aron Nilsson och Vokalensemblen redo att ge sig i kast med det händelstäta Requiet.
Just detta inslag avgjorde engagemanget av organisten Marcus Torén, tror jag. Han har de senaste tre åren studerat på Parisakademien och kommit att fördjupa sig i Duruflé, en av 1900-talets stora, franska kyromusiker. Han dog för drygt 20 år sedan, efter ett över 80-årigt märkligt liv, både som person, organist och tonsättare. Jag känner inte till några böcker om honom men hoppas att de finns.

Gamleby Vokalensemble är en kör som inte liknar någon annan. Visst ingår sångare från trakten, men även från Stockholm, Örebro, andra städer när och fjärran. Den här gången fanns där även en sopran från Tallin. Det låter splittrat. Men hur bär sig Aron Nilsson åt för att få fram denna täthet, denna både kraftfulla och varsamma koncentration.
Det är klart att alla sångare med körlust gärna ger sig på Duruflé. Men ändå. Imponerad blir man. Och som sagt tagen.
Solistinslagen är inte särskilt framträdande. Både Sara Andersson och barytonen Anders Larsson (organist i Kisa) skötte sina uppdrag elegant.

Det här var höstens sista konsert i den fina serie som Lofta kyrka bjudit på. I och för sig hade allvaret i Duruflé-requiet passat ännu bättre om en vecka, Allhelgonahelgen. Men då var säkert många av Vokalensemblens sångare knutna till egna församlingar någon annanstans. Bäst att vara tacksam för initiativet. Att Loftapubliken var det, det hördes rejält på applåder och repliker i eftersnacket.