Ankarsrum fick ett oväntat besök

Sedan snön och kylan kom och gjorde att årstiden för en gångs skull började likna barndomens vintrar så har vi utanför köksfönstret i Ankarsrum haft diverse olika fågelmat hängande. Det har varit talgbollar och nötpåsar till glädje för främst talgoxar, blåmesar och titor, och på marken har gulsparvar med flera kalasat på havre och solrosfröblandningar.
Men det stora antalet småfåglar har även attraherat nästa led i näringskedjan. En dag för några veckor sedan upptäckte jag att det satt en mörk skugga på grannens trappräcke, av konturen att döma måste det vara en rovfågel. Jag hämtade snabbt ett kamerahus med teleobjektiv på och började smyga mig på rovfågeln bakom några buskar. Förmodligen en ganska onödig manöver eftersom rovfågeln säkert hade full koll på mina förehavanden från det att jag öppnade ytterdörren.

Men det märkliga var att hon (det var en ung sparvhökshona) satt kvar och lät mig fotografera henne helt öppet, närmare och närmare. Jag pulsade i den halvmeterdjupa snön tills jag stod mindre än tio meter från henne. Hon fyllde nu ut hela sökarbilden. Hon satt med ryggen mot mig och vred ibland på huvudet men verkade inte bry sig om min närvaro. Jag tog ett tjugotal bildrutor på henne innan jag drog mig tillbaka.
När jag fick hem rullen kan man på vissa bilder se att hon är svagt rosafärgad under hakan och att det på en fjäder hänger liksom en bloddroppe. Hade hon alldeles innan jag upptäckte henne inmundigat en av småfåglarna från vår utfodringsplats? Det skulle möjligen kunna förklara hennes "dåsighet". Hon kanske helt enkelt satt och vilade på maten lite grann. Hur som helst, jag var glad över att ha fått rejäla närbilder på en sparvhök, även om miljön kunde ha varit bättre.