Niklas upplevde att den hårda jargongen bland personalen avskräckte de anställda som försökte visa en mjukare sida. Efter att han påtalat problemsituationer ordnades ett möte med berörda chefer, och till slut slutade en av de anställda.
De är oroliga över att deras berättelser ska gå ut över deras anhöriga, och vill därför vara anonyma.
Vi kallar dem Eva, Anette, Linda och Niklas. De berättar om oro, vanmakt, och rädsla.
Eva, Anette och Linda träffar vi samtidigt, deras anhöriga bor på olika boenden. Niklas pratar vi med på telefon, hans anhörige lever inte längre. De berättar alla om liknade situationer.
De berättar om bristande omsorg. Tovigt hår och "morgongrus" kvar i ögonen på eftermiddagarna. Smutsiga glasögon, hörapparater som inte sätts i, och intorkade matrester i ansiktet när de anländer för besök. Duschar som skjuts upp i flera dagar, till följd av personalbrist.
De berättar också om allvarligare händelser.
Tillfällen av fel- och övermedicinering. Undernäring, vätske- och näringsbrist.
Att blöjor inte byts så ofta som de bör.
Munhygienen är ett återkommande orosmoln: de berättar om anhöriga som fått svamp i munnen eller tappat tänder.
– Jag tyckte det var rena vanvården emellanåt. Min anhörige var undernärd, förstoppad och understimulerad. Ingen träning förekom, berättar Niklas.
Niklas och hans familjemedlemmar besökte äldreboendet där deras anhörige bodde nästan dagligen.
– Hen låg ofta genomblöt i sängen. Löständerna sköttes inte, det kunde jag se när jag gjorde rent dem. Det stod mögliga flaskor på nattduksbordet. Hen kunde inte tvätta sig själv, men de ställde rullstolen framför handfatet och gick i väg. Ibland plockade de bort larmknappen när de tyckte att hen larmade för ofta, säger Niklas.
Anette besöker sin anhörige, som bor på ett annat boende i kommunen, flera gånger i veckan.
– Först såg personalen mig som besvärlig. Jag ställde krav på hygien, matning, rehabilitering. Nu ser de mig snarare som en tillgång. Jag hjälper till med bland annat matsituationen, när de har fullt upp med annat. Men det är inte bra. Vad händer om jag inte är där? Det kan inte hänga på oss anhöriga, säger Anette.
– Tänk alla de som inte har någon, säger Linda.
Evas anhörige bor på det boendet där tre medarbetare nyligen stängdes av, men där utredningen visat att misstankarna om missförhållanden berodde på missförstånd. Eva berättar att det kändes olustigt att inte veta vad som hänt.
– Enhetschefen ringde och sa att hen inte tror att min anhörige drabbats, men jag vet ju inte. Och jag kan inte direkt fråga min demente anhörige.
Linda stämmer in i att informationen lämnar mycket att önska. Hon får ofta svaret "jag vet inte" när hon ringer och frågar om hur hennes anhöriga ätit, druckit, sovit, eller när hon undrar vem som jobbar nästa pass.
– Och när jag kommer på besök får jag dåligt samvete över allt jag vill fråga den redan stressade personalen. Man känner sig påträngande, säger hon.
Linda, Eva, Niklas och Anette har på olika sätt påtalat problemen. De har kontaktat patientnämnden, IVO, chefer, politiker. Telefonsamtal, mejl, brev.
– Det är som att det tar stopp hos enhetschefer, tjänstemän och politiker. Man säger att vi inte har några strukturella problem. Då måste Västervik vara unikt, eftersom hela Sveriges äldreomsorg har problem. Att det finns strukturella problem har till och med regeringen erkänt, säger Linda.
– Man måste börja i det lilla: Varför inte ordna arbetsgrupper där socialnämnden möter anhöriga och personal och utformar förslag? Varför kan inte Västerviks kommun sticka ut hakan och säga att vi ska inom x antal år ha Sveriges bästa äldreomsorg? Då måste man erkänna sina fel och brister, säger Anette.
Munhygien är ett återkommande orosmoln hos de anhöriga: "Det är svårt att hjälpa min anhörige att borsta tänderna. För mig öppnar hen munnen, men för personalen kan det ta längre tid", säger Anette, som påpekar att det inte är personalens fel att de har mycket att göra, många att hjälpa, många tänder att borsta.
Det de oftast tycker fungerar bäst är att prata direkt med personalen som känner deras anhöriga. Men personal varar inte för evigt.
– Jag ser att eldsjälarna, som vet hur våra anhöriga fungerar, bränner ut sig. Det borde inte vara så. De som är erfarna och kompetenta undersköterskor borde få vidareutbildning, högre lön, bättre villkor. Man måste få dem att vilja stanna, säger Linda.
De säger att de sett vårdbehovet hos de boende variera över tid, men att personalstyrkan varit densamma.
– Jag önskar att det fanns mer sjukvård på äldreboenden. Inser de som styr hur sjuka de som bor på äldreboenden är, frågar sig Eva.
– Dessutom måste de städa. Utbildade undersköterskor ska väl inte behöva städa, utbrister Anette.
Alla efterlyser mer engagemang från samhället.
– Vi kommer alla bli berörda av äldreomsorgen på det ena eller andra sättet, säger Anette.