Andreas och Johanna hjälpte gatubarn i brasiliansk kåkstad

Västerviksparet kom nyligen hem från brasilianska Salvador där de har varit volontärer i tre veckor. Att de kom iväg från första början beror på en engagerad norsk kvinna.- Det första hon gjorde när hon kom till Brasilien var att gå ut och leva med gatubarnen i några veckor. Bara för att se hur de har det. Hon struntade helt i risken för rån, våldtäkt och mord, berättar Andreas.Kvinnan han pratar sig varm om är Tiril V Eskindr, en norska som driver en skola i Salvador med projektnamnet Gateengler i Brasil. Staden ligger i nordöstra Brasilien, som är ett av landets fattigaste områden.- Jag har aldrig träffat en lika inspirerande person. För henne är verkligen allt möjligt. Hon åkte till Brasilien och byggde upp en skola ur ingenting, säger Andreas och berättar vidare om hur gatubarnen började respektera henne sedan hon levt ihop med dem i några veckor.Andreas och Johanna har länge känt att de vill påverka men har ofta fått höra att det inte går att göra något. Och om man hjälper några få spelar det ingen roll i det stora hela har de fått höra.- Jag har mött människor som har tappat hoppet om att det går att göra skillnad. Vi ville visa för andra att det går att hjälpa till och bevisa för oss själva att vi kan, säger han.De fick kontakt med Tiril av en slump. Det var egentligen Johannas mamma som skulle åka till Brasilien med sin man. Andreas och Johanna var med dem i Göteborg och träffade då norskan Tiril.- När vi hade lyssnat på henne kände vi direkt att vi ville åka dit och hjälpa till, säger Andreas.Han berättar att många säger att de ska åka men att få verkligen gör det.- Tiril var nog skeptisk och trodde att det bara var snack från oss om att åka ner. Men vi fick tag i billiga biljetter och åkte.Efter att Tiril hade varit i Brasilien ett tag åkte hon tillbaka till Norge för att skaffa finansiering till sitt skolprojekt. När, den i dag 27-åriga, norskan hade fått ihop tillräckligt med pengar åkte hon ner till Brasilien igen och köpte ett hus i kåkstaden Piraja.Andreas berättar att de brasilianska myndigheterna är lite svåra att ha att göra med. Han ger ett exempel när Tiril i början mötte motstånd och myndigheterna inte godkände hennes första hus. Bara för att barnen kunde leka där.När hon hade fått igång verksamheten började hon hjälpa familjer i kåkstäderna runt omkring. Tiril driver det som en skola där barnen får tre mål mat om dagen och möjlighet att duscha.Nu har norskan inriktat sig på barn som riskerar att hamna på gatan och förhoppningen är att hjälpa hela familjen. Mödrarna är i behov av avlastning och Tiril tar emot barn som är i treårsåldern och de kan stanna ända till de är 13, 14 år.Mödrarna är i stort behov av pengar och säljer klädesplagg till olika butiker för några få kronor om dagen. Vissa är så fattiga att de tvingar iväg sina barn för att de inte har råd att behålla dem.- Tiril försöker lära mödrarna att läsa och skriva så att de kan få bättre jobb. Sedan försöker hon ändra attityden hos dem. De ensamstående mödrarna känner sig ofta beroende av någon och söker sig då till män. Det som händer är att de får fler barn och blir lämnade igen. Hon vill få dem att bli mer självständiga så att det inte händer, berättar Andreas.Som VT berättade inför resan samlade Andreas och Johanna in pengar i Västervik. Deras mål var att få ihop 20 000 kronor. Med hjälp av ungdomar i pingstkyrkan fick de in totalt 30 000 kronor.- Det är inga rika som har skänkt pengar. Det är framförallt ungdomar, säger Andreas som också berättar att en sjättedel av pengarna kom från en insamling på internetnätverket Facebook.Han säger att en tredjedel av pengarna användes till att köpa bänkar, stolar, katedrar och låsbara skåp till skolan. Sedan användes en stor del av pengarna till mat för utsatta familjer i området. Andreas och Johanna är tacksamma för sakerna som affärer i Västervik skänkte inför resan. De berättar att pengarna som de fick ihop verkligen gör skillnad för barnen.- Tiril vill få ihop 400 000 kronor så att hon kan köpa ett nytt hus. Idag är barnen inlåsta dagtid men hon vill ha ett hus med tomt så att barnen kan vara säkra när de är ute, säger Andreas.Tiril driver centret och har fem lärare anställda. När Andreas och Johanna var nere fungerade de som avlastning för Tiril. De fick hjälpa till att leka med barnen. Och ta dem med ut och hitta på saker. Andreas berättar dock att en polis nyligen hade skjutits i området. Det var därför inte lämpligt att ta ut barnen så ofta eftersom banditerna gömmer sig i närheten.- Vi fick en total chock av hur farligt det var. När folk såg våra kameror väntade de utanför huset för att kunna ta dem ifrån oss. Vi gick alltid med någon granne som eskort. Man fick verkligen lägga bort sina rädslor, berättar han.Boendet var inte heller något de var vana vid. De sov på en madrass på golvet. Vattnet fungerade inte jämt så de kunde inte alltid tvätta sig. Vattnet var inte särskilt rent heller så det var inte lämpligt att laga mat.I Brasilien följde Andreas och Johanna med på hembesök till olika familjer. Bland annat till Kevin. Kevin lever i ett hus fullt av mögel tillsammans med sina två småsyskon och mamman. Han är familjefar och den som försörjer hushållet och tar hand om barnen som båda är väldigt sjuka. Kevin är bara sju år.- Vi tog med oss en korg med mat till familjen. Basvaror och lite småsaker som de annars inte kan unna sig. Mamman började gråta och sa att det var det finaste någon gjort för henne, säger Johanna.Efter ett tag i Salvador föll även Andreas in i mentaliteten att det inte går att göra skillnad.- Vi tänkte att det här hjälper ingen, säger han.Men så drabbades de av magsjuka och fick oväntad hjälp.- Vi möttes av en djupare kärlek än den man möts av i Sverige. De utan pengar köpte välling och te till oss när vi var sjuka. Då förstod vi hur mycket vår insats betyder för de här familjerna. Att hjälpa till så här är något vi kommer göra igen, säger Andreas och Johanna.

Andreas och Johanna hjälpte gatubarn i brasiliansk kåkstad

Andreas Smitz och Johanna Fermergård är tillbaka i Västervik. De var i Brasilien under tre veckor för att hjälpa fattiga barn. Efter hand kände de att deras hjälp inte gör någon skillnad. Men efter en dramatisk händelse har de ändrat uppfattning.