Anders tjänar på att inte odla all jord

Den ekonomiska situationen för Sveriges bönder har nog aldrig varit så problematisk som nu. Påståendet har hörts förr, kanske lite för många gånger för att tas på allvar.
Vid tidigare kriser har det ofta räckt med att bonden utökat sin djurbesättning med ytterligare några produktionsenheter samtidigt som han ökat sin egen, redan stora, arbetsinsats.
På sista tiden, när konkurrensen hårdnat från både gamla och nya EU-länder, räcker inte den sortens åtgärder längre. För de bönder som har framtidstro och vill fortsätta med den livsstil som heter ? bonneri? krävs det nu en helt annan sorts nytänkande. Satsningar på riktig stordrift och nya former av sidoinkomster är några av alternativen.
Att börja räkna lite mer noga på vad som egentligen är ekonomiskt försvarbart att lägga arbete på är en annan form av nytänkande. För Anders Bäckmark som bor i Mjöltorp i Hallingeberg är det både den sociala situationen och den ekonomiska som fått honom att ända inriktning på sin odling.

? Min situation är väl lite speciell eftersom jag har delad vårdnad om två ganska små barn. Varannan vecka är de hos mig och då har jag varit tvungen att ha en man anställd på heltid för att hinna odla hela arealen, mjölka de 46 korna och samtidigt sköta barnen.
För att Anders skulle få den tid som han ville ha för sina barn så blev han under förra året tvungen att börja räkna på allvar på var det fanns pengar att hämta i företaget. Tillsammans med hushållningssällskapets rådgivare kom han fram till att den spannmålsodling som han bedrivit på sin areal inte var ekonomiskt försvarbar.
? Jag har 65 hektar åker totalt, varav 28 är ett sidoarrende som ligger en mil härifrån. Vi kom fram till att den arealen, där jag tidigare odlat spannmål, lika gärna kunde ligga i träda. Det trädesbidrag som jag får blir nu en, i stort sätt, arbetsfri inkomst. Jag skördar nu bara vall och köper min foderspannmål. Den jag själv producerade kostade mig runt 2,25 kronor per kilo, den jag köper kostar runt en krona.
Den tid som Anders förr satsade på vårbruk och skörd kan han nu dela mellan större arbetsinsats i ladugården och mer tid med barnen. Den man han har anställd har nu gått ned till 65 procents arbetstid. Han har lojalt ställt upp på de villkoren.
? Visst har det blivit en del kommentarer från mina yrkesbröder. När jag till exempel var på Gamleby marknad med mina flickor i våras var det flera som undrade hur en bonde hade tid att gå där mitt i värsta vårbruket. Det är klart att jag i likhet med varje bonde helst skulle vilja odla all jorden och få så bra betalt att det gick att leva på, men som läget är nu så är det bättre att ha träda och ta vara på bidragen.

Enligt expertis på området så är spannmålsodling i bygder som våra bara försvarbart om alternativet är att sitta overksam och inte få någon inkomst alls. Kan man använda tiden till annat inkomstbringande arbete, eller som Anders på att ge barnen mer tid, så är det ett klart bättre alternativ. Att ha anställd personal för att odla spannmål är en ren förlust.
På lång sikt tror jag inte att det kommer att gå att bedriva lantbruk på gårdar som den här. Det är inte ens säkert att jag kan fortsätta och få min försörjning till pensionen om femton år. Nu tycker jag ändå att jag har kvar en viss valfrihet, skulle det inte fungera ekonomiskt kan jag lämna gården skuldfri, hade jag satsat på att bygga nytt och modernt hade jag varit låst att fortsätta, och bara öka min arbetsinsats.