Mamman i familjen har åtalats för brott mot sin man, och det vägs in i beslutet om att flytta barnet från sin familj. Men familjen tycker att de borde få en ny chans då så mycket har fallit på plats sedan i somras.
Processen har pågått en tid, men fick en oväntad och sorglig vändning i och med att Anders fick en allvarlig diagnos kring årsskiftet. Nu kämpar han för sitt liv – men även för att sonen ska få stanna hos mamman efter hans bortgång.
– Jag är övertygad om att det är det bästa för honom. De behöver varandra, säger pappan, som vi väljer att kalla Anders.
Sedan några veckor tillbaka vårdas Anders på sjukhus. Nyligen fick han veta att han lider av en aggressiv cancer, och att det förmodligen inte finns mer att göra för honom. Trots det tragiska beskedet fortsätter han sin kamp för att sonen, som vi kan kalla Isac, ska få stanna kvar hos sin familj i Västervik.
Mycket har hänt på kort tid. Nyligen fattade socialnämnden, efter att ha fått klartecken från förvaltningsrätten, ett beslut om att Isac omedelbart skulle familjehemplaceras på annan ort. Flytten planerades redan till början av året, mot föräldrarnas vilja. Men pappans akuta sjukdomsbild gav familjen en liten tidsfrist.
Nu har de vunnit ytterligare en seger – förvaltningsrätten undanröjer socialnämndens beslut då de anser att det fattades på fel sätt. Det betyder emellertid inte att sonen inte kan komma att flyttas vid ett senare tillfälle.
– Men just nu känns det som en vinst! säger pappan.
Bakgrunden är inte helt okomplicerad och grundar sig på händelser kring Isac under flera års tid. Utåtagerande beteende på skolan. En hemsituation med oro och våld till följd av mammans psykiska ohälsa. Åtal mot mamman för hot och våld mot pappan under flera års tid – med Isac som vittne. Livsvillkor som alltså enligt lag kan ge samhället rätt att omhänderta ett barn.
Men Anders menar att förutsättningarna ändrats till det positiva. I december fick Isac en diagnos som gav honom mer stöd i skolan och mediciner som underlättar hans vardag. Familjen har också vidtagit andra åtgärder för att förbättra hemmiljön och tycker att de borde få mer tid att landa i det nya.
Men socialnämnden stod ändå fast vid att sonen borde familjehemsplaceras. Förvaltningsrätten gav nämnden rätt. I domen slås bland annat fast att Isacs diagnoser inte är den enda orsaken till problemen. En stor del av ansvaret läggs på föräldrarna och hemmiljön, som anses skada Isacs utveckling.
– Det känns fel och orättvist. Han är en helt annan kille nu och så mycket har fallit på plats, säger pappan.
Han berättar att föräldrarna gjort vad de har kunnat för att lösa situationen. Till och med separerat. Och att mamman fått hjälp med sina problem. Detta ihop med sonens diagnos och de hjälpmedel som den inneburit, har varit gynnsamt för Isac, tycker de. Sonen har också, efter att ha bott uteslutande hos pappan, nu tillbringat mycket tid hos mamman, här kallad Anna – vilket enligt båda föräldrarna ytterligare förbättrat situationen.
– Jag har ju sett hur mycket bättre han har börjat må sedan han flyttat tillbaka till Anna. De har en relation som är väldigt djup och som han verkar ha saknat. Det är så vi har sett det – att han har väglett oss och visat vad han har behövt.
Förvaltningsrätten i Linköping gav socialnämnden klartecken för att familjehemsplacera Isac. Men beslutet har överklagats.
Men nu är det oklart vad framtiden ger.
I dagarna undanröjde förvaltningsrätten alltså det beslut om omedelbar omplacering som socialnämndens tillförordnade ordförande fattade under juluppehållet. Rätten menade att ärendet inte var så akut att det inte kunde vänta till ett ordinarie nämndmöte.
Dessutom har förvaltningsrättens tidigare beslut, som ger socialnämnden rätt att familjehemsplacera Isac, överklagats och socialnämnden kan därmed inte besluta om en familjehemsplacering innan kammarrätten behandlat ärendet.
Men Anders oroas över att Isac ändå ska tas ifrån familjen, förr eller senare. Huvudfokus just nu är att han ska få så mycket pappatid som möjligt den sista tiden, även om det innebär att besöka Anders på sjukhuset. Men också att bädda för att allt ska gå bra för familjen den dag han inte längre finns kvar.
– Jag är jättemån om det och är övertygad om att det bästa för Isac, när jag dör, är att hans mamma får ta hand om honom.
Anders är kritisk till att inte fler ansatser gjorts för att på plats undersöka hur samspelet mellan sonen och föräldrarna fungerat i respektive hem. Inte minst hos mamman.
– Jag har bönat och bett om att socialtjänsten ska besöka Anna och kolla hennes föräldraförmåga och tycker att det är konstigt att de inte tagit chansen, säger han.
Han ställer sig också frågande till att den advokat som förde Isacs talan i förvaltningsrätten, aldrig träffade honom för att bilda sig en egen uppfattning, utan helt utgick från den skriftliga dokumentationen i ärendet. Advokaten själv förklarar i domen detta med att hen fått till sig att Isac inte haft vetskap om den process som pågått, och med tanke på hans ålder och svårigheter valde advokaten då att avstå från ett möte.
Även Anna ställer sig undrande till varför hon under den tid som utredningen pågått, inte fått några frågor, eller besök.
– Det är som om de har satt en stämpel i min panna. Att jag är något psykfall, liksom, som inte är kapabel att ta hand om mitt barn. Men hur det faktiskt ser ut, hur jag tar hand om honom, hur vi samspelar, hur han mår och hur mycket bättre det har blivit, det skiter de fullständigt i, säger Anna.
Kan ni, med tanke på er bakgrund, ändå ha någon förståelse för deras resonemang?
– Nej, jag tycker att de hänvisar till händelser som ligger för långt tillbaka i tiden. När Anna blev inlagd i somras fick hon den skjuts hon behövde. Nu är det helt annorlunda och jag vet att hon fungerar bra med barnen, säger Anders och betonar att mamman ju ändå tillåts ha parets övriga barn boende hos sig, även efter att paret separerat.