Kärlek, glädje och fest. Det är Prideparad! I skrivande stund är det den jag längtar efter. Stämningen, gemenskapen, folkfesten. Lite som en energidrink för resten av året, en källa av glädje att ta fram i stunder när livet inte är en folkfest.
När hetero eller cis- normativiteten regnar över oss eller homofobin plötsligt plockas fram som ett ess ur en rockärm. Som för några veckor sedan. Jag var på väg hem tillsammans med en kompis. Vi hamnade på en uteservering med några bekanta. Plötsligt berättade en i sällskapet om hur han en gång omedvetet kommit till en tillställning där ”det visade sig att det bara var en massa bögar”. Han berättar om hur förfärad han blev när han insåg att en kille flirtade med honom. Han berättar noga. Killens kompisar lyssnar och skrattar. Säger ”men fy fan!” och ”så äckligt!”. Jag tänker att jag borde bli skitarg. Men jag är så van, blir mest trött. För vi har kommit långt, men ändå finns det så mycket kvar att kämpa för.
Jag minns också ett samtal jag hade med en politiker om hur kommunen kan jobba för att minska utanförskapet bland hbtq-personer. Ett utanförskap som politikern för det första hävdade inte fanns. Den ickeexisterade handlingsplanen förklarades sedan med att ingen grupp ska pekas ut, eftersom alla är lika viktiga. Gamla och unga. Män och kvinnor. Just det: män och kvinnor, så sa politikern. Inte ens när vi pratar om hbtq finns alltså kunskapen, eller viljan, att ta ett steg bort från tvåkönsnormen.
Därför måste vi lära av varandra. Och det kan vi göra här och nu. I Västervik finns en mångfald av erfarenheter.
I artiklarna härintill kan ni ta del av tankar från Matilda, Carl-Philip, Elin och Ida.
Trevlig läsning!