?Allt är inte grönt inom artistlivet?
Eleverna på Visskolan fick en engagerad, engagerande och gripande föreläsning om scenskräck och motgångar i livet.
Foto: ANDERS STEINER Författaren och trubaduren Lars-Göran Selander bjussade verkligen på sig själv när han inför visskolans elever talade om scenskräck och vilka motgångar som kan dyka upp i livet.
Foto:
? Jag var ensam där. Ingen lyssnade men det var det heller ingen som gjorde när jag sjöng från Cubas stora nationalscen.
Västerbottningen Lars-Göran Selander är författare, konstnär, socionom och trubadur. I går var han på Visskolan i Västervik och berättade den ena otroliga historien efter den andra.
Men framför allt berättade han om sig själv och hur han i alla år kämpat mot scenskräck. Visskolans elever satt som förstummade utom när de stämde in i någon visa.
? Redan som barn var jag säker på att jag skulle bli en stor artist. De stora scenerna väntade på mig och Konserthuset i Stockholm var bara ett delmål.
När det gäller scenskräcken så har Lars-Göran i nästan alla år brottats med ett tryck över bröstet inför framträdanden, en röst som säger att han borde vända och gå hem. Dessutom har han ofta tappat texter och upplevt att en publik försvinner in i en dimma.
? Redan i småskolan hände det att en text försvann när jag skulle läsa en psalmvers som jag lärt mig utantill. Jag fick en gång stå i skamvrån när de andra barnen fick sjunga.
Flera gånger har Lars-Göran intalat sig själv att ?jag skall inte bli artist?.
Men lika ofta så har den inbillade räddningen varit nära.
? Jag hittade alltid nya områden som skulle bli mina. Pingstkyrkans sånger, sjunga Elvis Presley och annat.
Ofta blev det dock pannkaka av det hela. Inte för att Lars-Göran inte kunde sjunga utan för att något brast. Han kunde bli utskrattad och ifrågasatt om han var riktigt frisk. Inte ens när han pluggat ifatt och skaffat sig en vit studentmössa gick det bra.
? Det var under FNL-rörelsens tid. När jag köpt mig min mössa så brände andra sina.
Men det finns andra sätt att förändra världen än musik tänkte Lars-Göran och blev FN-soldat.
? Det blev ett halvår i Gaza och tro det eller ej men där köpte jag mig en gitarr. Snart blev jag som vanligt uppmanad att framträda men lyckades hålla mig borta.
Svarta år väntade med sprutor och mediciner och Lars-Göran behandlades på vuxenpsyk.
? Det borde vara åtalbart att proppa i en människa så mycket medicin.
Hela tiden har Lars-Göran haft stöttning av sin familj. Han är gift och har tre barn. Alla är på något sätt i teater eller konstnärsbranschen.
? Sluta aldrig tänka att ni är bäst, men undvik att säga det till någon, sa Lars-Göran till Visskolans elever.
50 år gammal började han på konstskolan.
? Även där kom problemen med tryck och röster redan när vi skulle säga våra namn. alla var ju betydligt yngre än jag och ju närmare presentationen kom mot mig ju värre blev det.
Det gick bra och bra gick det även när Lars-Göran sjöng på en fest på skolan.
? Jag hade druckit en massa hostmedicin och trodde att det var min modell.
Efter ett framträdande på en långvårdsavdelning så var det slut med den ?genvägen?.
Det finns en Visfestival i Norrland på Holmön och där har Lars-Göran varit med flera gånger och sjungit Holmövisan.
? Första gången hade jag tjatat mig till och när det var dags för mig att framträda så var det efter Evert Ljusberg. Då kom rösten ?gå hem?.
Men det blev succé och långa applåder.
? Allt är dock inte grönt i artistvärlden. Jag blev aldrig accepterad som en artist bland dom andra. När det skulle serveras något blev jag förbigången och andra liknande händelser inträffade.
Eleverna på skolan fick under gårdagen mycket att fundera över efter mötet med Lars-Göran Selander.
? Jag märkte att de blev engagerade och lyssnade uppmärksamt, sa Lars-Göran. Det kändes väldigt bra.
Berättandet är viktigt av många anledningar.
Så jobbar vi med nyheter