Johanna har vänt blad. Hon läser högt för Birgit Iserstål ur Västerviks-Tidningen och är precis klar med sportsidorna.
- Ett tag ville jag skriva om sport i tidningen. Men det skulle inte gå. Att skriva "jäkla HV71 de spelar så fult jämnt" eller "HV71 har ful matchdräkt" i matchtexter funkar ju inte. Det är en del av min Asperger att jag säger vad jag tänker och skulle jag vara sportjournalist så skulle det inte funka så bra. Jag har lärt mig att andra blir ledsna när jag är säger vad jag tänker. Men jag måste säga vad jag tycker och tänker annars så går jag och grubblar på det och kan inte koncentrera mig.
Hon bläddrar vidare till tv-tablån.
- Det där programmet vad tycker du om det Birgit?
Johanna talar gärna om Aspergers syndrom. Sin ständiga följeslagare.
Ibland blir hon arg på den. Ibland är hon stolt över den.
- Mest är jag stolt. Det är en del av min personlighet. Så här är jag liksom.
Asperger gör att hon har svårt för socialt samspel och har begränsade beteenden, aktiviteter och intressen.
Johanna och tidningens utsände resonerar om att en funktionsnedsättning uppstår i relation till omgivningen.
Ett brutet ben är inte en funktionsnedsättning om man inte ställer det på en fotbollsplan eller sätter det i ett sammanhang som inte förstår funktionsnedsättningen.
- Jag behöver rutiner för att kunna fungera och att folk inte använder sig av svåra ord eller pratar i bilder. Här på äldreboendet har jag en del rutiner och de äldre gillar inte heller så mycket förändringar så det är bra. Jag älskar personalen och jobbet. Jag sitter och pratar med de gamla och sedan sjunger jag för dem. Jag längtar efter jobbet när jag är hemma. Jag kan höra deras historia 50 gånger om och om igen. Det är inte alla som jobbar med äldre som gillar det. Jag tycker inte att det är jobbigt. Jag gillar det. Jag är likadan själv. Alla är vi bra på något. Och jag berättar gärna om Sveriges historia för dem.
För att praktiken ska kunna gå över i ett fast jobb måste hon studera. För att studera måste hon få en personlig assistent som hjälper henne med studierna. Men det får hon inte trots att hon har tjatat på kommunen och Försäkringskassan.
- Jag vill inte jobba för 25 kronor per dag hela livet. Jag vill känna att jag är här för att jag gör skillnad. Jag har tjatat och tjatat om att få assistans i mina studier, men det händer inget. Jag har lärt mig mer om mig själv här på praktiken. Jag har vuxit mycket. Jag har lärt mig mer och mer att hejda mig och inte säga vad jag tänker. Allt går om man vill. Så länge jag får träna på det på en praktik så här så blir jag bättre på det. Är det något jag tänker som jag tror kan göra en person ledsen så säger jag det inte. Jag säger det till min chef istället.