Alexanders liv med protes

Den 9 september 2003 förändrades livet för Alexander och för hela hans familj. Han var tolv år och skulle cykla till skolan när han kom på att ta en genväg över en grässlänt. Mannen som satt och körde traktorgräsklipparen märkte inte ens när Alexander halkade in under klippaggregatet. Inte förrän en kvinna i närheten började ropa och vinka förstod han att något var galet. - Det tog visst bara åtta minuter innan ambulansen kom och sedan minns jag inte så mycket. Den fösta veckan var jag så drogad. Sedan när det började klarna att jag skulle tvingas leva med ett svårt handikapp kom många tankar om hur framtiden skulle bli. Det som hade stor betydelse under den första tiden för Alexander var att det var många som kom och hälsade på, och att han fick träffa flera som levde bra liv, trots proteser. De kompisar som försummade sina fritidssysselsättningar för att besöka honom kommer han att minnas för resten av livet. - Att jag och hela familjen fick komma på ett rehabiliteringsläger var också viktigt. Där fick man träffa andra som hade amputerats och alla fick prova på att köra rullstol och försöka ta sig fram som handikappade. Efter ett knappt halvår fick Alexander sin första protes. Det har sedan blivit många olika modeller och han har vant sig vid att det är ett måste att ha protesen på all vaken tid. - Man måste vänja sig, och det går bara med daglig träning. Men det är klart att jag sliter nog ganska mycket på mina proteser. Ibland när något pajar så brukar jag laga och lappa lite själv med silvertejp och skruv. Jag brukar undvika sjukhuset i det längsta. Det är så trist att sitta overksam och vänta. Man får ju inte ens ha mobilen påslagen där, konstaterar han. Och då förstår alla vi som lyssnar det omöjliga i den situationen. Att Alexanders proteser utsätts för en del påfrestningar kan man förstå. Han är aktiv inom flera idrotter. Han har spelat mycket basket, men just nu är motståndet för dåligt så det ligger nere. Skidåkning på en skida, simning och fotboll är andra populära sysselsättningar. Han har till och med lyckats med det som ingen trodde var möjligt; att bryta sin benstump, två gånger. Just nu är det körkortet som hägrar. - Men dom där på länsstyrelsen har precis i dagarna idiotförklarat mig, berättar han märkbart irriterad. "Tror du verkligen att du klara det" frågade damen. Jag svarade henne att: "Jag skulle köra minst lika bra som du." När jag sa att jag skulle ha en automatväxlad bil undrade hon om jag tänkt på att jag var tvungen att gasa och bromsa med samma fot. Att alla som kör bil gör det hade hon nog inte tänkt på. Även om Alexander utåt verkar vara en mycket tuff och självsäker person så har det inte saknats svåra stunder under åren. Han har haft många samtal med en psykiater som hjälp honom att stärka självkänslan och att tackla sin situation. - Bara inte folk tycker synd om mig, för det är det värsta, säger han, innan han erbjuder alla som vill att komma fram och se på hans protes. Varvat med sin mycket gripande och rättframma berättelse om sitt liv efter olyckan bjöd Alexander också frukostgästerna i församlingshemmet på många fina sångnummer.

Alexanders liv med protes

– Man måste prova allting, annars vet man inte vad man klarar. Det konstaterade Alexander Sjösten när han pratade inför besökarna på Gamleby församlings frukostmöte. För honom har utmaningarna blivit en del av livet sedan han för fem år sedan förlorade sitt ena ben i en olycka.