84 minuter som kunde fått vara fler
När Hästmannen visades i Stockholm tyckte en kvällstidningsrecensent att den var: "provocerande långtråkig". Det omdömet var det nog ingen i publiken i Blackstad som höll med om, tvärtom kunde de 84 minuter som filmen pågick fått vara fler.
Känslan i början av filmen att man sitter och iakttar en skäggig man i smutsiga kläder som lever i förfall, har när slutscenen passerat bytts mot varm sympati för en mycket klok, eftertänksam och hjärtevarm person.
Att det tagit Peter Gerdehag tre år och tre månader att göra filmen berodde på att Stig-Anders varken lät sig påskyndas eller regisseras.
- Jag har bott i min husbil på hans gård i sammanlagt fyra månader under den här tiden, berättar han. Jag har nog avverkat 3 000 mil på vägarna mellan Oskarhamn och hans by Råskog. Jag ville få med årstidernas växlingar och då har det ibland hänt att jag fått göra snabbutryckning efter att ha lyssnat på väderrapporten. Sedan var det långt ifrån givet att min huvudperson tänkte göra det jag önskade. Tid är ett mycket relativt begrepp för Stig-Anders.
I filmen får vi följa hästmannen i hans idoga arbete med att plöja, harva, så, skörda och köra ut timmer ur skogen helt enligt gamla metoder. Framför redskapen spänner han tre hästkrafter i form av ardennerhästarna Sally, Mona och Linda. Det han så småningom kan skörda bidrar inte till något överskott på livsmedelsmarknaden. Det räcker nätt och jämt till foder åt hästarna och några kor. Ibland blir skörden fördröjd ända till snön yr kring sädesrökar och höhässjor.
Om någon nu tycker att det här låter som en deprimerande film om elände och bedrövelse så stämmer det absolut inte. För egen del skrattade jag mer än jag gjort på film på mycket länge. Scenen där Stig-Anders försöker få sin ko att resa sig för att han ska kunna få en skvätt mjölk på gröten och den som visar hans fullständiga lycka när en borttappad hake till hästselarna upphittas i dikeskanten, är helt underbara.
Kommentarerna från Madeleine, den unga tjejen som tillbringat sina barndomssomrar hos Stig-Anders och som förblivit hans vän, ger skildringen en extra ömsint ton. Dramatiken finns också med när Stig-Anders tvingas uppsöka sjukhus efter att ha köldskadat sina fötter under vinterbärgningen av foder. En helt annan värld öppnar sig för honom. Uppskattad för en kort tid, men hans tankar och längtan går hela tiden till gården. Att han är lycklig när han med en plastkasse i handen få lämna det ombonade servicehuset för att återvända till Råskog går inte att ta miste på.
Hans konstaterande vid hemkomsten att: "Det här är mitt hem på jorden," kändes fullständigt självklar.
Så jobbar vi med nyheter