8 000 emigrerade från Tjust
Den största emigrationsperioden var på 1880-talet.
Den stora emigrationen tog sin början på allvar kring 1850. De svenska kolonierna New Sweden, Swede Point och Swede Bend i Iowa tillhörde de tidigast anlagda, och det var också till dessa svenskbygder som många östsmålänningar sökte sig.
Den första stora emigrationsvågen från Kalmar län var nödåren 1868-1869, då ungefär var tionde utvandrare från Sverige kom härifrån. På 1880-talet kom nästa stora avtappning, då bland annat Öland drabbades hårt. Emigranterna härstammade fram till omkring år 1890 oftast från landsbygden och därmed från jordbruket. Därefter började tätorts- och stadsbor, främst från industrin, alltmer att utvandra.
Utvandringen i Tjust var inte så stor som från andra småländska orter, som Sevede och Tunalän, och framförallt inte lika tidig. Bland annat var gruv- och bruksindustrierna i bygden rätt så betydande och bidrog länge till sysselsättningen i orten. Liksom skeppsbyggeriet gjorde vid kusten.
På 1880-talet, den största emigrationsperioden, började dock även de här delarna av länet att känna av utvandringen. Den 2 mars 1880 skriver Westerwiks Weckoblad: "Såsom det berättades oss förlidne gårdag rusta sig 6 personer från Westerwik med dess närmaste omnejd och icke mindre än 120 personer från socknarna Hallingeberg, Hjorted och Gladhammar att utwandra till Nordamerika. Resan skall anträdas nästa måndag och företagas på jernwäg till Göteborg samt fortsättas derifrån med ångare. Deras afsigt är att tillhandla sig ouppodlad jord i den aflägsna western och således der bilda ett nybyggarsamfund. Utwandringslustan har således gripit omkring sig äfwen i wår ort. Måtte desse utwandrare icke få ångra att de så plötsligt öfwergifwa sitt fosterland och kasta sig in i okända öden."
Två huvudvägar fanns för utvandrarna under 1800-talet: över Hamburg och Bremen samt över Hull och Liverpool. De flesta linjerna hade sina huvudagenter i Göteborg, som var en av de viktigaste utresehamnarna i Sverige. Det fanns också ett väl utbyggt system med lokala agenter, och tidigt kunde man i Västervik vända sig till hamnkapten J. A. Frumerie eller handlanden C. L. Karlsson i utvandrarfrågor.
Resorna företogs vanligtvis i grupp. Det var släktingar och bekanta från samma bygder som reste tillsammans. Weckobladet berättar den 9 mars 1880 att "utwandringen från orten pågår alltjemt. Hwarje wecka afresa flere personer från Wimmerby station till Göteborg, hwarifrån färden fortsättes till Amerika. En laddning om 18 personer for häromdagen ensamt från Frödinge socken; eljest ha resenärerne warit grupper om 6 a 7 personer. Utwandrarne äro allmänt ungt och kraftigt folk. Beklagligt!"
Även om den svenska pressen var i det närmaste enhälligt emot utvandringen, med ledare som fördömde emigrationen och nyhetsnotiser med avskräckande exempel på misslyckanden så till exempel införde Kalmar-Posten en notis 1862 om hur två bröder från Fliseryd blivit dödade av indianer i Kansas så bidrog tidningarna ändå till att öka den amerikafeber som de ville bekämpa. Med alla amerikanyheter, speciellt från svenskbygderna, bidrog de till att göra den nya världen och förhållandena där till ett närliggande, vardagligt begrepp. Och därtill översvämmades annonssidorna av agenternas annonser.
Westerwiks Weckoblad var inget undantag. I de flesta notiser sökte redaktören lägga in ett beklagande eller en varning. Men inte alltid. Den 27 mars 1880 skildrar Weckobladet de emigranter som i Göteborg väntade på att resa vidare: "De bestodo af idel wälklädt folk, dessa skaror, som i långa tåg wandrade utåt Göteborgs gator ned till Skeppsbron, försedda med snygga kappsäckar, korgar och knyten. I deras wäsen och blickar märktes intet swårmod, ingen nedslagenhet, utan twärtom."
Och den 30 mars samma år lyckades tidningen ännu en gång ge utvandringen ett lyckligt skimmer: "Omkring 30 emigranter afgingo i tisdags från Wimmerby jernwägsstation. De sågo alla fryntliga och förnöjda ut; några hade stark reskassa, men en del af dem woro nästan panka. Dock foro de alla med gladt hopp till det fjerran hägrande, genom swassande beskrifningar förföriskt lockande El Dorado, som kallas Amerika."
Men det var inte alla som trivdes med resan. En grupp amerikafarare från bland annat Västervik, Västrum, Gladhammar och Hjorted beskrev i en insänd artikel den 18 maj 1880 sina vedermödor vid överfarten. Artikeln var menad att varna andra att resa med samma rederi, Bremerlinjen, som de valt. Bland allt elände och all kaos de beskrev ombord på ångaren Graf Bismark, var "det wärsta af allt dock dessa mat-, kaffe-, té- och wattenkrig som måste utkämpas dagligen. All maten utdelas i köket. Lyckas man slutligen blifwa klämd intill dörren och får en fot öfwer tröskeln, har man wanligen den andra intrasslad bland andras ben; kommer man en gång öfwer med båda benen, kan det hända att man får lemna halfwa rocken efter sig. Wärst är det för de stackars qwinnorna, som ej ega kraft att skaffa sig andrum. Den som kommer sist får nästan alltid litet, någon gång intet."
Bland utvandrarsocknarna i Tjust stod Hjorted för den avgjort största andelen emigranter: 1 300 personer mellan åren 1869-1950. Västerviks stad hade också en betydande utvandring med nästan 1 500 personer under samma period. Trots det höll sig folkmängden i staden ganska konstant med en liten årlig ökning. Vid ingången av år 1881 hade Västervik omkring 6 150 invånare.
Västerviks-Tidningen fyller i år 170 år. Det uppmärksammar vi i en serie artiklar där Bengt Hjord gör nedslag i Västerviks lokala historia som den skildrats i tidningen.
Den 17 februari berättade han om kolerans framfart 1834 som skrämde Västerviks invånare. De klarade sig dock bra.
Den 16 mars skrev han om striden för att bilda ett Västerviks län och den 20 april fick vi läsa om ett tryckfrihetsåtal mot Weckobladet som resulterade i att tidningens grundare C O Ekblad lämnade uppdraget som ansvarig utgivare.
I dag handlar det om emigrationen till Amerika.
Så jobbar vi med nyheter