Strax innan klockan 12 på torsdagen den 27 augusti 1959, fick Västerviks brandkår larm om att det brann i några tomma cementsäckar på soptippen i Målserum i utkanten av Västervik. En brandbil kom till platsen. När de fem brandmännen skulle börja släcka blåste brinnande pappersflagor in i skogen. Det tog blixtsnabbt fyr i ljungen och en allvarlig skogsbrand utvecklades. Dåvarande brandchefen Carl-Hugo Qvinth, i dag 88 år, beskriver situationen som unik. - Jag förstod att det gällde att få ihop så mycket folk som möjligt, säger han till VT. Efter en halv timme var branden så spridd att brandkår från dåtidens kommuner Gladhammar, Gamleby, Ankarsrum, Hjorted, Västra Ed och Överum tillkallades. Med blåstens hjälp - det blåste 15-20 sekundmeter - närmade sig lågorna Västerviks centrum. Branden spred sig från Målserum till Ljungåsen och över både Breviksvägen och infartsvägen. Katastrofen var ett faktum. Domedagsstämning rådde. - Hela himlen var täckt med svart rök och det var alldeles mörkt ute trots att det var mitt på dagen, minns Carl-Hugo Qvinth som åkte i en polisbil utmed branden för att ta reda på dess omfattning. Bensinmacken Esso i korsningen Allén/Perugatan användes som ledningscentral. Därifrån organiserade brandchefen sin personal och frivilliga. Boende i stadens västra stadsdelar packade sina ägodelar och började fly lågorna. Vid två-tiden evakuerades barnhemmet på Stora Trädgårdsgatan och Sankta Gertruds sjukhus. Affärer och industrier stängdes. Folk ville hem eller hjälpa till att släcka branden. Men AP Jonssons Järnhandel höll öppet och butiken tömdes på redskap som behövdes i räddningsarbetet. Carl-Hugo Qvinth begärde och fick hjälp av Norrköpings och Linköpings brandkårer. På kvällen fick man även militärhjälp från Linköpings garnison. Stockholmaren Roland Persson, numera bosatt i Överum, gjorde lumpen på T1 i Linköping 1959. Han skulle egentligen ha ledigt men skickades istället till Västervik för att hjälpa till i släckningsarbetet. - När vi körde in till stan såg området kring Ljungheden ut som en krigszon. Det var totalt sönderbränt och rök fyllde luften överallt, berättar han. Han och andra värnpliktiga skulle se till att elden inte gick över en brandgata som skapats där Långrevsgatan ligger i dag. - Det var stekhett, man kunde inte stå stilla utan var tvungen att hela tiden vara i rörelse. Vi hade ruskor som vi doppade i vatten och slog ner minsta antydan till lågor. Det var så hett skosulorna blev totalförstörda. Roland Persson glömmer aldrig det hektiska dygnet i Västervik. - Det var det hetaste jag upplevt och den dramatiska situationen gjorde att befäl och manskap svetsades samman, säger han. Han minns också hur personal och patienter på Sankta Gertruds sjukhus bjöd de värnpliktiga på kaffe och bulle. Hans kompani hade eget kök med sig och utspisades på Marieborgsskolans gårdsplan. - Där fick vi också lägga oss för att sova, mitt på skolgården. Det var kruttorrt eftersom det inte regnat på hela sommaren. Men när vi låg där och sov så vaknade vi av att det regnade och därefter fick åka tillbaka till regementet. Mellan klockan 15-18 var läget som allvarligast. En materialgård, i industriområdet vid Perugatan, tog eld. Vinden vände flera gånger under dagen. Och när lågorna närmade sig Engströms bilhall och bensinmackarna Gulf och BP var situationen som mest kritiskt. Men vattnet från de 19 motorsprutorna höll tillbaka elden. - Det man fruktade mest var att elden skulle nå bensinmackarna vid infarten, berättar Roland Persson. Både tankbilar och vattentornet tömdes. Lösningen blev så kallade snabbkopplingsrör. Genom dem pumpades vatten från Kvännaren och Gamlebyviken. Vid tio-tiden på kvällen avlöstes Carl-Hugo Qvinth av brandingenjör Kaare Brandsjö, i dag 93 år. - Qvinth ringde mig och sa att det hade brunnit sedan morgonen och att elden var på väg in i stan. Carl-Hugo sa att han sökt brandbefäl i grannkommunerna men att de inte kunde komma för att de hade egna bränder. Brandsjö åkte direkt till Västervik från Oxelösund där han tillfälligt arbetade. - Jag förstod att läget var väldigt allvarligt. Och redan strax nedanför Norrköping såg jag ett väldigt rökmoln. Först efter 30 timmars intensivt släckningsarbete var branden under kontroll. Eftersläckningsarbetet pågick under en vecka. Brandområdet bevakades dock en månad efter händelsen. Då hade fyra kvadratkilometer skog och 13 byggnader brunnit ner, varav fyra bostadshus. Det gör Västerviksbranden till en av de värsta stadsbränderna i modern tid. Och aldrig tidigare hade så många man satts in för att bekämpa en brand. Mediabevakningen var också stor. Dagens Nyheters huvudnyhet den 28 augusti hade rubriken "Katastrof hotade Västervik - familjer flydde för livet under rasande eldstorm". Västerviksbranden ledde till att Statens brandinspektion tog fram anvisningar för hur liknande brandkatastrofer skulle hanteras. Också en instruktionsfilm med titeln "Stad i fara" spelades in efter branden som kom att ingå i alla brandchefers utbildning. Varför det började brinna är ännu oklart oklart. Att det brann på tippen var dock inte helt ovanligt. Då och då blossade det upp små bränder i de kokheta sophögarna. Den här gången bidrog kombinationen av hård blåst och torka till att elden spred sig snabbt. Mellan Ljunghedens motorstadion och Breviksvägen låg en liten by som hette Ljungåsen. Där brann tre av fem hus ner. De fastigheter som klarade sig hade tömts på möbler. Men ironiskt nog brann bara bohaget ner medan husen stod kvar. Kerstin Mansfeld var en av de boende på Ljungåsen. På förmiddagen 1959 satt hon, då 18 år, och hennes mormor på tomten och njöt i solen. - Brandkår eller personal från tippen, minns inte, kom fram till oss och sa att vi var tvungna att gå därifrån för att det brann i skogen runt tippen. De valde att gå till morbror Einar på Lövbergagatan i Västervik. Men det var besvärligt. Kerstin var nyopererad i foten och gick på kryckor. På infartsvägen lyckades de att få lift. - Jag satte ut ena kryckan framför en bil och föraren lät oss åka med, säger Kerstin och skrattar. Kerstin visste då inte var hennes föräldrar var någonstans. - Mamma jobbade på Tändstickan och pappa på pappersbruket. Jag förstod sedan att de tog sig hem för att hjälpa till att släcka elden på Ljungåsen och för att skydda huset. Kerstins föräldrahem klarade sig. Men hennes farmors hus bredvid brann ner. Efter branden tog sig många till Ljungåsen för att se hur det såg ut platsen. - En del tittade till och med in i våra fönster. De trodde inte att någon bodde där. Jag tyckte att det var obehagligt, minns Kerstin.
