50 år sedan gänget ställde till "djävulskap" på Lövbergagatan
På 40- och 50-talet lekte de tillsammans, pojkarna och flickorna på Lövbergagatan i Västervik. I lördags var det dags igen.
Gamla historier livas upp. Conny Gustafsson och Inger Bolmelid gläds åt gamla minnen från Lövbergagatan.
Foto:
För här står de igen, pojkarna och flickorna som lekte tillsammans i kvarteret kring Lövbergagatan, eller "ställde till med djävulskap", som Irja Gustavsson uttrycker det.
- Nej, du fick ju aldrig vara med, säger hennes fem år äldre bror Kent.
Då som nu var det inte särskilt populärt att ha lillasystern hängande i hasorna.
- Nej, men idag är det min tur och leka, säger Irja med ett leende.
Drygt 30 stycken är de som hittat hem till Robert Karlsson på Lövbergagatan 30, för att återses och tala om gamla minnen. Och trots att de var så länge sedan senast märks ingen blyghet, leendena är många och samtalet går som smort.
Naturligtvis finns det mycket att tala om.
- Det roliga är att man känner igen folk på vissa drag, även om hårfästet har flyttats och man har lagt på sig några kilon, säger Conny Karlsson.
Några har för säkerhets skull tagit med sig foton av sig själva som barn. Exempelvis Kent Gustavsson. han har själv svårt att känna igen de andra.
- Det var bara Inger jag kände igen direkt, säger han. Vi gick i skolan tillsammans, från första klass.
Vi samlas på baksidan av huset. Kamraterna skålar i cider och Conny Gustafsson håller ett tal, berättar om hur han fick idén till återträffen. Det var när han av en slump stötte på Ulf Andersson i höstas. Båda hade tänkt på att det vore kul att samla det gamla gänget igen.
- Alla sysslar med klassåterträffar nuförtiden, varför inte göra det här?
Conny Karlsson, som sysslat en del med släktforskning, började söka sig bakåt i tiden. Med hjälp av folkbokföringen fick han tag på telefonnummer till de gamla vännerna. Vissa, de som gift sig och bytt efternamn, var svåra att hitta, men till slut hade han fått tag i alla.
Robert Karlsson berättar om när Conny ringde upp honom första gången.
- Kommer du ihåg nån Conny Gustafsson var det första han sa. Nej, men jag kommer en Coyote sa jag då.
Coyote var Conny Gustafssons smeknamn som barn.
- Han skulle alltid vara en coyote, en prärievarg, när vi lekte på kullen, berättar Robert Karlsson.
På kullen åkte man skidor och kälke. Den är borta nu. Flera nya villor har hunnits bygga på Lövbergagatan.
Vi går en gemensam tur i kvarteret. Minnena väller fram. Där är stegen som Ronny klättrade i. Och där låg ett dike, i vilket några av grabbarna kröp in; en fastnade och fick dras ut av sina vänner.
- Nuförtiden är barnen inomhus så mycket, säger Robert Karlsson. De spelar dataspel och tittar på tv. Vi var ute hela dagarna, långt efter skymningen. Våra mammor fick ropa in oss på kvällarna.
Många har sina kameror med sig. Det är tänkt att var och en ska fotograferas framför husen där de bodde.
Vid Rönnvägen Conny Gustafsson till, pekar upp mot skogen.
- Hit upp brukade jag gå efter skolan. Min farfar var stenhuggare. Han och gubben Strömberg, så tror jag att han hette, brukade hugga gatsten här. I ur och skur arbetade de, och ingenstans fanns det att gå in. Han var gammal, nästan pensionär.
Conny Gustafsson tänker efter.
- Jag var sex år då, och är född fyrtioett. Ja, farfar var nog 65-70 år. Det var ett hårt arbete, minns Conny Gustafsson.
Så jobbar vi med nyheter