Dövläraren och logopeden Ulla Carenbäck hade en liten dövskola i Borås men flyttade till Västervik när hon träffade maken Sven. I Västervik startade hon 1961 en lokalavdelning av det som då hette Hörselfrämjandet.
Varför behövdes en sådan här förening i Västervik?
- Det behövs överallt för gemenskapen. Inledningsvis arbetade vi mycket med att få hörselslingor i alla offentliga lokaler, säger Ulla som jobbat extra hårt för barnen.
- Just i norra Kalmar län har det fötts ovanligt många barn med hörselskador.
Ingemar Andersson, 67, är hörselskadad sedan födseln och har varit med i Västerviksföreningen sedan 1978:
- Det ger så mycket att vara med i en sådan här förening. Speciellt nu när jag efter en operation för tre år sedan även blivit nästan helt blind.
- Jag kan inte längre läsa annat än i nödfall med hjälp av en specialapparat som gör bokstäverna fem centimeter höga. Därför får det bli mycket ljudböcker, men då är det väldigt viktigt att uppläsaren har rätt röst. Rösten får varken vara för mörk eller för ljus. Då hör jag inte.
Ingemar Andersson har "läst" Stieg Larssons trilogi om Lisbeth Salander. Han har också läst den fantastiska historien om Allan Karlsson i boken "100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson.
- I båda dessa böcker hade uppläsaren en kanonröst.
För en som är hörselskadad sedan födelsen, och inte hör andra prata, är det svårt att skaffa sig ett språk. Ingemar har tagit till sig språket genom att genom åren läsa massor. Till exempel Kajsa Ingemarsson och alla böcker av Per Anders Fogelström.
- Jag har två hörapparater och jag kan ställa om frekvensen så att jag får in de hörselslingor som numera finns i alla offentliga lokaler efter föreningens stora inventering här i Västervik 2004.
Ingemar Andersson är i dag multihandikappad.
- Jag brukar säga att jag haft allt utom cancer och polio. Jag tycker ändå jag lever ett bra liv. Trots att jag är nästan blind och döv och fick amputera ena benet plus att jag har diabetes, astma och svår allergi. Jag är ju lyckligt gift sedan många år!
- Men visst har det tidvis varit jobbigt att leva med hörselskadan. Inte minst när jag som barn var ensam hörselskadad i skolan.
Det var hans skolfröken i Locknevi som märkte att Ingemar inte verkade höra.
- Jag fick åka på en utredning till Linköping i en vecka. Den första hörapparat jag fick var jobbig att använda eftersom den brusade så mycket. Med åren kom dock allt bättre hörapparater.
Vad betyder föreningen för dig?
- Allt. Föreningen ger dig som hörselskadad tillgänglighet, delaktighet och en härlig gemenskap.