30 år av fysiskt och psykiskt våld

- Jag gör det för att kvinnor som lever i en våldsam relation ska förstå att de inte är ensamma, säger hon.Att läsa om kvinnomisshandel i tidningen är tyvärr vardagsmat för de flesta av oss. Vi läser otäcka beskrivningar om hur misshandeln har gått till, vilka skador offret ådragit sig och vilken typ av straff gärningsmannen tilldömdes. Människorna i dessa rapporter blir sällan verkliga för oss.Maritha Johansson har fyra destruktiva förhållanden bakom sig. I över 30 års tid har hon levt en vardag kantad av fysiskt såväl som psykiskt våld. Nu väljer hon att berätta om detta, dels för att ge stöd åt andra kvinnor som är, eller har varit, i samma situation som hon själv. Dels för att hon vill belysa den svenska fängelsevården som hon tycker är under all kritik.- Den handlar bara om förvar och den hjälper varken dem som slår eller dem som blir slagna, säger hon.Otaliga gånger genom åren har Maritha tvingats att flytta till nya orter. Gång efter annan har hon blivit vräkt eftersom "varken hyresvärd eller grannar vill att polisen ska rycka ut till området titt som tätt". Misshandeln har rört sig om allt från knytnävslag till sparkar, slag med tillhyggen, bett och våldtäkter. Hon har fått huvudet dunkat mot stengolv i trapphus, fått revben spräckta och hälsenor avsparkade. Sjukhusvistelserna har varit många. Flera gånger har händelserna lett till fängelsestraff för dem som misshandlat - någon eller några månader bakom lås och bom, det är allt.Med två av dessa män har Maritha haft långvariga förhållanden och även låtit dem komma tillbaka efter att de avtjänat sina fängelsestraff. - Jag har blivit bevekad genom kärleksförklaringar och förlåtelsebrev med löften om att det som skett aldrig ska upprepas,säger hon.Att så många kvinnor stannar kvar i destruktiva förhållanden tror hon har att göra med faktorer som skuld, skam, svag självkänsla och rädsla.- Hot är ju vanligt i den här typen av relationer. Jag har fått höra att "jag ska döda dig om du går ifrån mig", eller "ring du polisen, men du kommer att vara död innan de har nått fram".- Jag har ofta känt skuld och fått för mig att det kanske är mitt fel att de slår, att det är något hos mig som framkallar det beteendet hos dem. Jag har tänkt att de kanske har rätt i att jag är värdelös - även om jag förnuftsmässigt vet att så inte är fallet.Alla Maritas förhållanden har börjat bra. Mannen har verkat snäll och trevlig men visat sig ha en manipulativ, kontrollerande och våldsam sida. I samtliga fall har en missbrukarproblematik funnits med i bilden. Att hon fallit för våldsamma män gång på gång kan ju vara svårt för en utomstående att förstå. Själv tror hon att svaret delvis går att finna i hennes uppväxt. Som barn utsattes Marita för incest och misshandel och som 11-åring placerades hon på barnhem. Därefter bodde hon i 14 olika fosterhem under ungdomsåren fram tills hon blev myndig och skaffade eget boende. - En känsla av att "inte vara värd bättre" är inpräntad i kroppen och tanken, förklarar hon.Så sent som i oktober i år bröt Maritha med sin tidigare sambo. Det var inte ett aktivt val från hennes sida. Hennes nya grannar hörde bråk från Marithas våning och tillkallade polis. Nu avtjänar hennes sambo sitt sjätte fängelsestraff för misshandel. Den här gången blev straffet tre månader.Vid några tillfällen har livet känts så svart för Marita att hon velat, och också försökt, att ta sitt liv. - Men jag har barn och flera barnbarn och har egentligen mycket att leva för.Hoppet har hittills också alltid återvänt även efter de mest avskyvärda upplevelserna.- Min hund, mina katter och mitt skrivande är oerhört viktiga för mig. Djuren och skrivandet är min terapi, berättar Marita som är utbildad journalist. Numera skriver hon låtar till diverse dansbandsorkestrar.- Jag vill inte framstå som något offer, jag är inget offer. Genom att berätta om mina erfarenheter hoppas jag att andra kvinnor i liknande situationer ska förstå att de inte är ensamma. För ofta känner man sig oerhört ensam när man lever i en våldsam relation, betonar hon.- Jag tycker också att något måste göras åt den svenska kriminalvården. Våldsverkare får några månaders fängelsestraff, vilket betyder att de under en tid garanterat har tak över huvudet, får mat serverad och kan sitta och titta på tv. De kommer inte ut som nya, bättre, människor. Såväl de män som misshandlar som kvinnorna som blir utsatta för deras våld måste få vård, i form av exempelvis terapi. Resurserna finns men de tas inte tillvara på.