1809 - ett historiskt märkesår

Från barn- och ungdomstidens Haparanda kommer jag ihåg att det talades om att skogsdungen och fältet bakom vår familjs villa på Vetevägen ruvade på "ryssgravar". Huruvida det verkligen fanns rester från det krig som nu ligger 200 år tillbaks i tiden vet jag inte. Den kännedom och kunskap om historia som rent praktiskt finns i Tornedalen vad gäller de stora händelserna i början av 1800-talet kanske nu i vart fall kan nå ut till lite bredare kretsar under det kommande året. Den älv som band ihop två områden inom samma land blev ju plötsligt "tsarens röda streck" och en gräns som med tiden skulle skapa förutsättningar för handel, smuggling, första världskrigets utbyte av krigsfångar vid Europas då enda öppna passage och säker mark för andra världskrigets flyktingar och barn från Finland. Märkesåret 1809 är officiellt inlett. I Sveriges riksdag var det pompa och ståt den 15 januari med Finlands president liksom Sveriges kung på plats. Det hölls intressanta tal och sjöngs nationalsånger. Under året kommer olika aktiviteter att ske i de båda länderna som påminner om den fred som innebar att en tredjedel av landets territorium och en fjärdedel av befolkningen gick förlorad då Finland blev ett storfurstendöme i det ryska imperiet. Det är både bra som glädjande att vi påminns om den unika relation som finns mellan Sverige och Finland. Det talas om minst 600 år av enhet. De två delarna har ju historiskt utgjort en helhet längre tid än det Sverige vi känner av idag med exempelvis Skåne som blev ett faktum först efter freden i Roskilde 1658. Sverige och Finland har dock inte på många årtionden stått varandra så nära som nu. Med borgerliga regeringar i båda länderna sker ett nära samarbete inte minst inom utrikespolitiken. Med viss avund kan också från Stockholm noteras hur Helsingfors mer effektivt och frimodigt lyckas använda sig av EU-medlemskapet. Det finns en del att lära. Förhoppningsvis kan det bli bättre utifrån ett blågult perspektiv efter Europavalet 7 juni i år samt EU-ordförandeskapet under andra halvåret 2009. Med Sverige och Fredrik Reinfeldt i spetsen finns möjligheter att skapa fokus på sådant vi finner viktigt som exempelvis utvecklingen kring Östersjöområdet, klimatfrågorna och fortsatt utvidgning mot fler medlemmar än dagens 27 stater. Som svensk kan man även låta sig imponeras över att finska politiker haft förmågan att fatta beslut om byggandet av en ny kärnkraftsreaktor och det allmänt antas att regeringen bestående av systerpartier till bland annat svenska C, M och MP kan komma att ge klartecken till ännu ett aggregat under innevarande mandatperiod. Dagen efter ceremonin var jag tillsammans med en finsk riksdagskollega och besökte föreningen för finska krigsinvalider. Det handlar om drygt 100 personer med skada från kriget som i dag lever i Sverige. Rent konkret rör sig frågorna om hur finska statens stöd skall kunna bli till service i form av hemtjänst, särskilt boende eller Rikskuponger. Antalet krigsveteraner som bor i Sverige kan vara bortåt 2000 eller fler. Med nära på 200 år av obruten fred och inga strider på egen mark kan det ibland vara svårt att förstå vilka uppoffringar som gjorts för att bevara den frihet och självständighet Finland fångade i flykten 1917 då tsardömet föll samman och kommunismen var på väg att ta Ryssland i ett förlamande diktatoriskt strypgrepp. Den snabba och positiva utvecklingen i Haparanda där Ikea-etablering och ett alltmer påtagligt samarbete med finska staden Tornio leder till att besöksdelegationerna avlöser varandra är ju något av ett typexempel på hur det bör vara mellan Sverige och Finland: Det handlar om att lösa praktiska problem till ömsesidig nytta. För 200 år sedan kunde det grävas "ryssgravar" i Tornedalen, nu är samma plats centrum för ett levande utbyte mellan två goda grannar och EU-stater.

1809 - ett historiskt märkesår

Det är både bra som glädjande att vi påminns om den unika relation som finns mellan Sverige och Finland. Det talas om minst 600 år av enhet. Det skriver riksdagsmannen Hans Wallmark (M) på dagens debattsida.