Mardrömmen började i slutet av januari förra året, då Eva genomgick en knäoperation. Några dagar efter operationen kände hon att något brast i vaden, strax nedanför knäet.
– Det var som en explosion, och jag kände att det rann neråt. Det gjorde jätteont.
Eva har en idrottsbakgrund, och drabbades som ung av ett kompartmentssyndrom i samband med en idrottsolycka. Ett kompartmentssyndrom innebär att en inre blödning gör att trycket blir så högt i en kroppsdel att nerver och kärl kan förstöras. Om inget görs kan det leda till att kroppsdelen måste amputeras. Eva, som kände till detta, sökte genast vård. Flera gånger. Först vid det andra läkarbesöket togs ett blodprov – som läkaren missade att följa upp, trots att det går att läsa av direkt. Några dagar senare ringde en läkare och berättade att blodvärdet var extremt lågt. Eva var tvungen att komma in direkt till sjukhuset för en blodtransfusion.
– Men inte ens då reagerade man på att det måste vara en blödning, förklarar hon.
Till slut tjatade hon sig till att få bli röntgad. Detta var ungefär två veckor efter operationen.
När resultatet från röntgenplåtarna syntes blev det plötsligt väldigt bråttom till operationsavdelningen. Det visade sig att det blivit just så som Eva befarat. Blödningen hade strypt blodtillförseln i foten – och läget var kritiskt.
Nerver och kärl hade hunnit bli så skadade att hon nu, nästan ett år senare, knappt kan stödja på foten.
– Jag har varit sängliggande tills för tre månader senare.
Eva är kritisk till att läkarna missade att läsa av hennes blodprov – men framför allt ifrågasätter hon det som hände efter att skadan väl var skedd. Att detta kunde klassas som en vårdskada, som man kan få stora ersättningsbelopp för, var det ingen som berättade. Hon fick heller aldrig någon ursäkt från sjukvården.
– Jag fick ingen information om patientförsäkringen. Det är bara resursstarka patienterna som kan söka det här pengarna, och det gör mig upprörd. Patienterna ska få kunskap om vad man har rätt till. Det borde finnas klara riktlinjer i sjukhusets regi där adekvat information ska lämnas till berörda patienter.
Tillsammans med sambon tog Eva själv reda på att hon kunde anmäla saken till patientskadenämnden, och gjorde det. Nu har hon fått 14 000 kronor i ersättning för sveda och värk, och väntar på beslut om ersättning för den invaliditet som skadan medfört.
Eva tror inte att hon någonsin mer kommer att kunna arbeta eller gå normalt – en kontrast mot hennes tidigare, mycket aktiva liv. Hon väljer ändå att se ljust på framtiden.
– Jag är sådan. Jag ser möjligheter i stället för begränsningar.
Eva är ett fingerat namn.