Innanför en dörr kan någon vara rädd fören spruta, innanför nästa kan någon ha ont i magen och bakom nästa kan världen rasa samman.
– Jag sticker in näsan i människors liv när de befinner sig i känsliga skeenden.
Mikael Lovestedt lutar sig nära en spegel på barn- och ungdomskliniken vid Västerviks sjukhus. Han målar sin näsa röd och fortsätter:
– Det gäller att känna av om man ska gå in på rummet eller lämna en uppblåsbar blomma och gå vidare...
Han sätter på sig sina stora röda clownskor. Han fyller i mer svart färg under ögonen innan han går ut i korridoren.
– Jag har fått lite mer rynkor på äldre dar. När jag kommer hem från jobbet brukar min fru fråga hur många barn jag skrämt idag. Det händer ju också. Om du lägger på en mask över ditt ansikte så undrar folk vem du är?
Mike småskuttar fram genom korridoren. En high-five på en sjuksköterska, ett högt skutt och en tvärbromsning vid väntrummet.
– Hej!, jag heter Mike.
Varenda barn tittar in i ögonen på den som står framför, vid sidan och bakom. För att se om det är verkligen sant, för att se om det verkligen hänt. En clown på sjukhuset?
Herman Zanton är halvägs in på sitt äpple, men slutar med ätandet och gapar stort. Amanda Eriksson tappar hakan likaså.
Mike gör tre olika långa snören till tre lika långa snören. Han får ett snöre att bli med barn. En trollstav att bli två. Han når sitt mål när Herman och Bianca Zantons leenden sprids till Amanda Eriksson.
Han skuttar vidare mot ett av rummen. Där öppnar Alfred Backstard. Han ser trött ut.
– Ser du något i min glaslåda? undrar Mike.
– Nä, säger Alfred.
– Nej det är för att det inte är något i lådan.
Det blir tyst i rummet. Mike tittar sig misstänkt omkring. Över glaslådan lyfter sig en näsduk mot taket.
– Det är nog bara spöket på Västerviks sjukhus som är på besök, tror Mike.
Han gör djur av ballonger, trollar bort kort och näsdukar om vartannat.
Alfred tänker inte på proverna som han ska ta. Han ler och jagar VT:s utsände med ballongsvärd.
Mike bjuder på fler oväntade upptåg i korridoren innan han pustar ut framför spegeln.
– Mitt jobb startar alltid i uppförsbacke. Men om jag kan lämna kvar ett leende vid dagens slut så är jag nöjd, säger han.
Han gör mer än så. Skratten sprider sig.
– Mike är som en medicin, säger Ulrika Holmberg, specialpedagog vid lekterapin.
En bra medicin. En medicin utan bieffekter.
– Men det kostar att ta hit Mike. Utan pengar från organisationen "Min stora dag" så hade vi inte haft råd. Vi skulle vilja ta hit Mike oftare. Nu kommer han hit två gånger per termin.