Ända sedan jag flyttade till Västervik för tre år sedan har jag tänkt gå den tolv kilometer långa sträckan runt Gränsö, men det har aldrig blivit av. Men nu ska det äntligen bli verklighet. Kaffe och macka i ryggsäckan, bekväma skor och så iväg!
Tyvärr är leden lite dåligt skyltad i början. Direkt efter bron över Gränsö kanal, tvekar jag om jag ska följa vägen eller vika av till höger och följa vattnet. Hmm. . .
På Slottsområdet ökar förvirringen. Där pekar plötsligt en stor röd pil – hela leden är skyltat med röda markeringar – ut mot den lilla ön Ekholmen. Går Gränsöleden verkligen ut där?
Jag väljer att avstå och viker istället av snett upp till vänster. Och se, efter en liten stund dyker nya röda prickar och pilar upp.
Nåväl, det är svårt att gå vilse och problemet ska verkligen inte överdrivas. Men ledmarkeringarna kunde vara lite tydligare.
Sedan är det raka spåret söderut och till större delen på den asfalterade vägen. Effektivt men inte så spännande. Det är strax norr om Villa Solhäll – fantastiskt belägen på en höjd med direkt anslutning till havet – som vandringen börjar på allvar. Här viker man av från vägen och kommer ut i naturen.
Efter en liten stund är jag framme vid den fina badplatsen Sandvik. Ett par bilar på parkeringsplatsen visar att jag inte är ensam om att ha gett mig ut från stan denna soliga eftermiddag.
Sedan missbedömer jag tyvärr avståndet mellan Sandvik och Skanvik, där jag ska träffa VT:s fotograf. Jag tror att det bara ska ta några minuter, men sträckan är över en kilometer i bitvis ganska stenig terräng. Jag får skynda på stegen och jäkta lite för att min kollega inte ska behöva vänta. Lite synd.
Klipporna vid Skanvik måste vara en av kommunens mest kända platser. Havet, vågorna, berget och den obrutna horisonten – här är naturen både vacker och vild. Jag får sällskap av en familj från Tyskland som knallar runt på klipporna och låter vinden rufsa om i håret.
– Jag tycker att det är Västerviks vackraste plats. Här är det många brudpar som vill bli fotograferade, säger fotograf Ellen innan hon börjar styra och ställa för fotograferingen.
Efter Skanvik börjar Gränsöledens i mitt tycke både finaste och mest lättgångna sträcka. Det är nu jag får belöning för beslutet att gå leden motsols och avverka den lite enformiga Gränsövägen i början.
Direkt efter de karga klipporna öppnar sig en vacker tallskog med mjuka, breda stigar. Solstrålarna strilar ner mellan de höga trädstammarna. Sedan följer mindre grusvägar förbi några sommarstugor och så en stig igen kant i kant med ett öppet fält.
Här märks det att man kommer allt närmare civiliserade trakter; en och annan joggare, en cyklist och ett par promenerande pensionärer skymtas.
Strax är jag framme på Lillön, sedan tidigare en av mina favoritplatser i Västervik. Jag testar att klämma in mig i en stor, ihålig trädstam och fikar en liten stund senare ute på klipporna. Här finns både vindskydd, utedass och bänkar för den som inte vill sitta direkt på marken.
Sedan är det inte så långt kvar till utgångspunkten vid Gränsö kanal. Jag går förbi badplatsen Bondbacken och knallar någon kilometer genom vackra ekhagar med havet på min högra sida. På några ställen har blåsipporna redan börjat blomma. Sedan är jag plötsligt ute i ett villaområde, och på andra sidan bron står bilen parkerad.
Jag hade läst att vandringen skulle ta tre timmar, men mig tog den fyra. Men det är bara bra. På Gränsöleden är det vandringen som är resans mål.