I augusti 1964 fick Tjust Eds kommun sin nye kommunalkamrer. Tjänsten hade varit vakant en tid – men nu hade en ung man från Halland rekryterats. Meritlistan bestod av en examen från socialhögskolan i Stockholm och ett års arbetslivserfarenhet som kamrersassistent i Hedemora.
Axel Nilsson kastades in i hetluften direkt:
– Samtidigt som jag kom till Edsbruk så gick bruket i konkurs. Det var den stora arbetsgivaren på orten. Kort tid därefter gick ytterligare ett företag på orten, Fricks, också i konkurs.
Både bruket och Fricks fick nya ägare, och kunde leva vidare under ytterligare en tid.
Vad var det för arbetsplats som Axel Nilsson kom till? Tolv år tidigare hade Tjust Eds kommun bildats genom att tre små landsortskommuner slagits samman. Det fanns framtidstro i samhället. Arbetsplatsen var ett nybyggt kommunhus. I tvåvåningsbyggnaden fanns utöver kommunkontor, en polisstation och bank.
När Axel Nilsson berättar om minnesvärda händelser så handlar det om expansion: två nya villaområden i kommunen, äldreboendet Edshöjden byggdes och i Helgenäs byggde man en lokal för en nyetablerad verkstadsindustri.
I förbigående nämner han två barn: En man kommer en dag in på kommunhuset i ett ärende. Hans lille son springer runt bland stolarna. Pojken heter Harald Hjalmarsson.
När verkstadsföretaget Fricks fick nya ägare flyttade en ny platschef till orten med efternamnet Ekholm: Han hade sonen Börje – i dag VD för Investor.
Mot slutet av 60-talet blåste nya vindar i Sverige. Trots kommunsammanslagningar var många kommuner för små.
– Det var landsbygdskommuner som slagits samman. Nu var tänkandet mer inriktat på centralorterna. Kommunerna skulle bli större för att kunna förverkliga välfärdssamhället, säger Axel Nilsson.
1969 utsåga han till att utreda en stor sammanslagning av sju kommuner till en storkommun med Västervik som centralort.
Varför fick en tjänsteman från en av de mindre kommunerna uppdraget?
Axel Nilsson svarar att det hade en fördel att komma från en landsbygdskommun:
– Eftersom vi genomgått en sammanslagning var faktiskt tänkandet hos oss mer modernt. I Västerviks stad var man mer kvar i det gamla, säger han och låter förstå att det kunde vara tufft att komma in som ung tjänsteman till staden.
I Västervik har han haft titlarna utredningschef, direktör för det kommunala industrifastighetsbolaget Garpedans och slutligen kanslichef. Kanslichef var motsvarigheten till dagens kommundirektör. Totalt var han yrkesaktiv i Västervik 30 år. Vi kommer in på två händelser – en positiv och en negativ:
– Stadshotellet var länge ett bekymmer för oss. Kommunstyrelsen ansåg att det skulle vara en oerhörd prestigeförlust för Västervik om vi inte hade ett riktigt stadshotell.
Hotellet gick dåligt och var förfallet. Entreprenörerna avlöste varandra, och under en övergångsperiod fick kommunen ta ansvar för driften.
– Det gick till och med så långt att jag blev ansvarig för stadshotellets spritförråd, berättar Axel Nilsson.
Till slut hittade Axel Nilsson ett byggbolag i Kalmar som var villigt att bygga, och driva stadshotellet. Sedan slutet av 80-talet är inte längre stadshotellet en kommunal fråga.
Så kommer Axel Nilsson in på det som var ett hårt slag mot Västervik när det begav sig. Nedläggningen av Norra Sjukhuset.
– Som mest arbetade det över 1 000 personer där.
Sett ur ett vårdperspektiv: Var det ett riktigt beslut?
– Det kan jag inte bedöma. Då var det omdebatterat – i dag är det tyst. Det är nog inte många som saknar de stora mentalsjukhusen.
Vad tänker du när du ser Norra sjukhusområdet?
– Där har det varit en väldigt positiv utveckling. Det har skapats jobb med fängelset och byggts nytt samtidigt som man bevarat de gamla byggnaderna.
Pensionen innebar inget farväl till Västerviks kommun. Efter ett år som pensionär dök Axel Nilsson upp i partipolitiken som Moderat. En del höjde på ögonbrynen, dessförinnan hade han nämligen tackat ja till ordförandeposten i Konsumföreningen i Västervik. Kooperationen förknippade man väl med arbetarrörelsen?
– Man gör det här. Jag kommer från en bondesläkt och min pappa var ordförande i kooperationen i Getinge. Jag ser inget fel i idén att vara med och äga sin butik.
Det moderata engagemanget var inte något nytt påfund.
– Jag övertalades av riksdagskvinnan Evy Möller redan 1964. Jag gick med i Högerpartiet på villkor att det skulle vara hemligt, eftersom det ingick i mitt arbete att samarbeta med socialdemokratiska kommunalråd.
Kommunalråden, ja. Det har blivit några stycken under 50 år. Från det centerpartistiska Tjust Ed, till de senaste årens moderata ledning i Västervik. Axel Nilsson säger att hn har kunnat samarbeta med dem alla. Men det är en politiker han återkommer till – storkommunens första kommunalråd, och senare riksdagsmannen Arne Andersson.
– Han började som kommunalråd väldigt ung, och var verksam länge. Han hade ett stort kontaktnät och gjorde mycket för Västerviks kommun.
Generellt konstaterar han att kommunpolitiken har förändrats. Från decennier med en växande tillverkningsindustri och en utbyggnad av välfärdssektorn, så har tiden från 90-talet och framåt mer kommit att handla om att förvalta det man redan har.
Axel Nilsson är känd för att vara frispråkig, och det märks när vi kommer in på dagens politiska liv.
– Kommunfullmäktigemötena är så in i bomben tråkiga. Förr kom alla beslut till kommunfullmäktige. Vi sammanträdde mellan klockan sex och tolv på kvällarna – det var många voteringar, och många profiler som var uppe i talarstolen. Nu är det några få aktiva, och alla ärenden har avgjorts i kommunstyrelsen. Det är inte konstigt att det är svårt att locka ungdomar till politiken.
Så återvänder vi till platsen där det började. Vad tänker du när du åker genom Edsbruk i dag?
– Samhället har dött. Det är sorgligt.
Samtidigt konstaterar han att även om arbetstillfällen och service har försvunnit så är det annat som blivit bättre i Edsbruk.
– Kommunikationerna är helt andra i dag. E22 var i mycket sämre skick förr, dessutom gick vägen genom samhället. Att åka till Västervik eller Valdemarsvik tar ingen tid i dag, så var det inte förr.
Med den nya mandatperioden lämnar Axel Nilsson händelsernas centrum. Han har kvar ett uppdrag i valnämnden, men det är ett begränsat antal möten. Det betyder inte att det saknas utmaningar. Han och hustrun Margareta är flitiga resenärer. En kommande resa är Kenya.
– Jag skulle vilja komma upp till Tanzania och vandra i Kilimanjaro, men vi får se vad hälsan tillåter, säger Nilsson som fyller 79 härnäst.