Han satte sig framför teven och hans hustru Agneta Westlund gick ut med hunden, Jocke. Tiden gick. Varken hustru eller hund kom hem.
Undrande började Ingemar Westlund leta efter dem och tog sig ner till vattnet nära bostaden. Där såg han henne. Först trodde han att hon bara var skadad, men när han såg hennes ansikte såg han att hon inte längre var vid liv.
I dag bor Westlund i Stockholm nära sina döttrar och han mår efter omständigheterna bra.
Men det som har hänt och hur han behandlades av rättsmyndigheterna är han i dag mycket kritisk till.
– Jag bär på ett ok, jag fick aldrig sörja på ett normalt sätt, jag var misstänkt och satt i förhör och försökte förklara att jag var oskyldig.
Redan på natten efter att hustrun dött börjar polisen misstänka att det är han som har mördat sin hustru.
– Polisen arbetade med idén att det var jag som var förövaren, men de borde ha arbetat lika mycket med att undersöka om jag var oskyldig.
Polisen undersökte om det fanns blod under åkgräsklippare och det visade sig att det fanns. Men blodet kom inte från Agneta Westlund, eller ens någon människa, utan från ett mindre djur.
– Polisen lade all kraft på att hitta bevis som skulle fälla mig. Tanken borde väl ha föresvävat dem om att det var en älg, det är jävligt konstigt, jag förstår inte vad de har hållit på med.
Under kvällen när Agneta Westlund dog såg många en älg som irrade runt i området. Det var parningstid och då kan älgar bli aggressiva.
Hur var det att bli förhörd och mistänkliggjord?
– Det var som att befinna sig i en fantasivärld. Sedan var det den där löjliga rekonstruktionen på plats med alla poliser, åklagaren var inte ens med. Det var som Gökboet, det var som en parodi.
– Det enda brev jag fick av någon myndighet under den här tiden var från Växjö försäkringskassa, de berättade att de gjort avdrag på min pension för att jag ätit mat under min tid i häktet.
Under tiden som misstänkt försökte Westlund få kontakt med polis och åklagare, men utan resultat. Det har sedan visat sig att tystnaden från deras sida var en taktik, istället avlyssnade de hans telefon med förhoppningen om att han skulle avslöja sig och erkänna.
– Jag fick inga svar och ingen hjälp.
Westlund är även besviken på Västerviks-Tidningens rapportering under tiden då han var misstänkt.
– Polisen gick inte ut och sa någonting om fallet, men däremot läckte polisen och det fanns mycket skvaller. Det baserade Västerviks-Tidningen sina artiklar på. Det var jättejobbigt. Klart jag tycker att det var dålig journalistik.
– Sedan var det en reporter på tidningen som berättade att jag var avförd från utredningen, jag hörde inget från polisen om det personligen. Istället hade de hade skickat ut en pressrelease. Väldigt underligt.
När Ingemar Westlund släppts ur häktet åkte han hem till huset i Mistekärr. Men livet i Loftahammar var förändrat. Många misstänkte honom och pratade bakom ryggen på honom. Det fick han höra från vänner. Konsekvensen av misstankarna blev att han kände att han inte kunde bo kvar. Nu har han sålt huset och bor inte långt ifrån sina döttrar i Stockholm .
– Jag kände mig inte välkommen. Fast jag har fortfarande vänner i Loftahammar och det finns många underbara människor där.
När polisen hade gått ut med uppgifterna om att det var en älg som hade dödat hustrun bodde han fortfarande kvar i huset. En kväll när han kom hem hade någon placerat en älg i plåt i full storlek utanför hans hus.
Hur reagerade du på uppgiften om att det var en älg som hade dödat din hustru?
– Jag var chockad när jag hörde det. Det var Cecilia Brick som berättade det för mig. Jag frågade henne: "Det är väl inte så att ni bestämt er för det här så att ni ska kunna avsluta fallet?". Än i dag finns det de som tror att det är jag. De hade inte trott det om polisen hade hittat en mördare.
Den kvällen när Agneta Westlund dog hörde Ingemar konstiga ljud från sjön, som att det pågick en massa liv och rörelse, och han hörde ett skrik.
– Jag berättade det för polisen och de struntade i det. Om de direkt hade kollat håren på Agnetas tröja hade de upptäckt att de kom från en älg, och att fläckarna på tröjan var älgsaliv.
Polisen trodde att håren kom från hunden, och fläckarna kollades inte inledningsvis. Det var först när älgspåret kom upp som polisen gav Statens kriminaltekniska laboratorium uppgift att närmare undersöka håren och fläckarna.
Vad ska behöva hända för att du ska känna upprättelse?
– Jag skulle vilja få en ursäkt där de som arbetat med fallet säger att de hade kunnat göra ett bättre jobb, och där de skriver att de förstår att jag har haft det jobbigt. Något sådant skulle kunna leda till att jag känner upprättelse.
Westlund berättar att han planerar att söka skadestånd för det han tvingats vara med om.
Hur mår du i dag?
– Vi var en kärnfamilj och är det än i dag. Fast nu finns inte Agneta med. Jag har mina två döttrar, två svärsöner, och fem barnbarn och min hund Jocke, som är som min son. Livet är bra, men det är som att jag bär ett obeskrivligt ok och det är tungt. Att förlora någon man älskar är ruggigt.