En av personerna som identifierar sig som Mike, och som kanske är någonstans mellan 35 och 40, frågar var socialen ligger; de vill ha mat, tvätta sig och de undrar om det går att få tak över huvudet. VT berättar, som vilka medmänniskor som helst, var socialen ligger, därefter går Mike och två av hans manliga släktingar dit. Och VT följer med.
På Västerviks kommuns enhet för försörjningsstöd är klockan någon minut i nio på förmiddagen när sällskapet anländer. Nästan direkt knyts den första kontakten, en person ur receptionen får höra vad saken gäller. Därefter går tiden och när frågan ställs om vad som händer, meddelas det att enhetschefen Elisabeth Johansson kommer om ett tag. Efter 40 minuter dyker hon upp.
Det visar sig att detta scenario, där personer från Rumänien som behöver stöd, är något nytt för enheten. Aldrig tidigare har några tiggare kommit dit med avsikten om att få mat.
Enhetschefen Elisabeth Johansson kan inte ge något rakt svar, hon vet inte om de rumäner som söker hjälp kommer att få stöd.
– Det kan jag inte svara på, säger hon, när VT undrar om rumänerna kommer att få hjälp.
Den här typen av ärenden kräver ett visst pappersarbete. Det är inte så att enheten har ett soppkök som är öppet för behövande. Först behöver den hungrige anmäla sig, sedan följer väntan, träff med handläggare, tid för bedömning – sedan kommer beskedet. Om svaret blir att socialen anser att den som ansöker behöver stöd så får personen ett särskilt dokument som denne kan lämna i en matvaruaffär och personen kan få mat.
Efter en kort pratstund meddelar Johansson att hon kommer att gå vidare med ärendet, en handläggare kommer att ta över, och det kan behövs tolk. Ingen i sällskapet talar svenska, och Mikes engelska är knagglig.
De tre rumänerna i väntrummet är nedslagna. Blickarna flackar, uppgivenheten är påtaglig. De vill veta på en gång om de får mat, de är hungriga. De frågar VT om och om igen, kan de få mat? Kan de duscha?
Senare under dagen ska de spela och tigga, för att få ihop en summa pengar de kan skicka till sina föräldrar som behöver äta och som ligger på sjukhus.
När VT under eftermiddagen når Elisabeth Johansson är hon fåordig. Hon kan inte kommentera enskilda ärenden.
Frågan är om rumänerna hittar något sätt att stilla sin hunger på. Och blev det några pengar över under dagen som kan skickas till släkten?
VT har inga uppgifter om att tiggarna som omskrivs här är samma tiggare som det skrevs om i gårdagens tidning.
Det fanns inga barn i den grupp som VT var i kontakt med i samband med den här artikeln.
Läs mer i dagens VT. Eller klicka här för att köpa ett nummer av e-tidningen.