I dag är det väl få som känner till namnet Carl Erik Södling. Det är väl bara i kretsen av folk med goda kunskaper och stort intresse för äldre folkmusik som hans namn kanske nämns vid något enstaka tillfälle. Men det fanns en tid då han var på mångas läppar i Västervik och inte minst i Westerwiks Weckoblads spalter...
När han kom till Västervik 1845 bildande han snabbt en sångarförening och utvecklade frivillig gymnastik. Hans annonser och upprop i tidningen förklingade inte ohörda. Gymnastikintresset visade sig vara stort och körarbetet tuffade på i god takt. Konserterna avlöste varandra. Weckobladets recensioner var positiva.
Vid den här tiden började han också sin verksamhet som skriftställare, som han kanske är mest känd för. Den skulle med åren bli mycket omfattande. 1846 gav han ut "Handledning för organister och klockare", 1848 "Lagsamling för kyrkans och skolans lägre tjänstemän". Det var några lyckliga år för Södling i Västervik, förmodligen de bästa i hans liv.
1850 bröt han plötsligt upp, tog avsked från skolan och lämnade Västervik. Varför, svävar vi i okunnighet om. Det framgår inte av våra källor. I Weckobladet skrev man i september att han rest till "guldlandet Californien för att där söka sin lycka". Tidningen önskade honom lycka till.
Han for inte till Californien, resan gick till Argentinas huvudstad vid Río de la Platas södra strand. I Buenos Aires fick han jobb som organist vid den engelska episkopalkyrkan, samtidigt verkade han som sånglärare i kyrkans skola. 1853 utnämndes han till professor i sång och musik vid Lyceo de la Plata. Han blev också ledamot av det historisk-geografiska nationalinstitutet och av naturhistoriska sällskapet i Buenos Aires.
1854 blev Buenos Aires utsatt för en belägring. Södling reste då till Nordamerika men återvände efter något år och gick tillbaka till sina gamla arbetsuppgifter. Han höll också då en serie föreläsningar om skandinavisk fornhistoria och folkmusik.
Under våren 1855 fick Musikaliska Akademien ett märkligt brev från Södling. Gripen av en storslagen patriotism försökte han bevisa att svenskar och norrmän upptäckt och civiliserat västra hälften av Sydamerika och att Perus kejsare härstammade frän Ynglingaätten. Han skrev bland annat:
"Det är såldes vi och inte Columbus som upptäckt detta land. Ingen har löst denna gåta, till dess jag ledd av Guds ande och den svenska folkvisan lyckats, och jag har sålunda erövrat ett kejsarrike åt vårt land. Jag ber att Akademien inte skall anse det sagda som kommet från en man som förlorat en del av (om ej hela) förståndet. Jag försäkrar dock att Guds klara dag ej skiner klarare än denna sanning. Om Akademien inte antar hela mitt meddelande som ett foster av en förvriden hjärna utan som sanning och verklighet, så lär väl inte kunna förnekas att jag gjort mitt fädernesland en större tjänst än många."
Brevet mynnade till slut ut i en anhållan om bidrag för publicering av den stora upptäckten. Det blev inga pengar. Den stora upptäckten nådde aldrig tryckeriet. Däremot gav han ut två samlingar av sydamerikansk folkmusik.
1858 kom han hem till Sverige igen. Efter nåt år i Västerås, blev han på nytt gymnastiklärare i Västervik och 1862 dessutom både musik och teckningslärare. Sedan han blivit musiklärare kallade han sig för läroverkets "director musices et cantus" och ordnade konserter för orkester och kör. Inkomsterna användes till utbildningsmaterial och gratis undervisning för obemedlade elever.
Södling hade redan tidigare gjort sig känd som de fattigas vän. I ett försök att frigöra dem från kreditberoende hade han 1861 bildat "Westerviks consumtionsförening". Kredittagandet hade på 50- och 60-talet en oerhörd omfattning i Västervik. Under Södlings äventyr i Sydamerika passade man på att ombilda föreningen till aktiebolag och sedan var den vackra tanken borta.
Men givetvis hade hans företag väckte ont blod hos en del handlare. Södling kom helt på kant med många av maktens män i stan. Han skulle senare få känna av vilka...
När läroverksbyggnaden skulle invigas 1870 blev han, sång och musikläraren med internationellt rykte, förbigången vid kantatens inövning och dirigering. Läroverkets sångkör, som var så pass framstående vid den här tiden att den kunde framträda med egna konserter och medverka vid offentliga högtider, fick inte vara med. Det blev istället "gubbkvartetten" under handlanden Axel Tengers ledning som utförde kyrkoherde Nennes kantat.
Södlings sinne fylldes med helig vrede och stor bitterhet. Det var inte så konstigt kanske att det utväxlades hårda ord mellan rektor Kajerdt, som för övrigt var en i "gubbkvartetten", och Södling.
Men Södling fick revansch. Hans elever avgudade honom redan tidigare och nu stegrades känslorna. Dåvarande och tidigare elever demonstrerade genom att på Stadshotellet ordna en subskriberad fest för Södling. Det kom gamla elever från alla möjliga håll och hyllade sin lärare och gav honom en stor pokal i rent silver med inskriptionen:
"Till Carl Erik Södling, den utmärkte läraren och käre vännen, av lärjungar vid Westerwiks läroverk under åren 1860-1870."
Östgöta Correspondenten hade berättat om elevernas sympatiyttringar. Wecobladets ägare och redaktör, C O Ekblad, stod de styrande männen nära. Han var ganska sur och bagatelliserade saken. Correns artikel publicerades också i WW med ett svar från dem som hade haft ansvaret för invigningsprogrammet.
Det var hårda ord, som Ekblads vänner levererade. De kallade Södling för humbug och man påstod att pokalen eleverna skänkt bara var av nysilver. Dessutom påstod de att Södling fifflat med redovisningen från sina konserter. Allt var fel. Tidningen fick dementera.
Södling var inte nöjd med det. Han väckte tryckfrihetsåtal mot C O Ekblad i hans egenskap av tidningens utgivare. Ekblad friades men åtalet hade tagit honom hårt. Han lämnade över ansvaret för orden till sin kompanjon, Carl Petter Björklund.
Södling mådde inte heller bra. Han tvingades ta tjänstledigt under långa tider. Under den tiden gjorde han bland annat föreläsningsresor och skrev flera böcker.
Södling var vid sidan om allt annat också spansk konsul i Västervik. Det var inte bara en fin titel, den gav både arbete och inkomster. Västerviks förbindelser med Spanien var livliga. Södling behärskade spanskan fullständigt.
När Södling reste bort en gång 1869 fick den italienske och portugisiske vice konsuln, källarmästare Gustav Gyllendorff, hoppa in som vikarie. Gyllendorff var mycket belåten och stolt. Han satte in en notis i tidningen och berättade om sin nya upphöjelse.
När Södling kom hem och såg notisen gick han i taket. Arg som ett bi annonserade han den 25 juli i Weckobladet:
"Undertecknad, som efter 14 dagars bortovaro hemkommit, har icke mera någon consulats-vikarie. Westervik den 16 juli 1869. ET vice-consul de Espana C. E Södling."
När man försöker skapa sig en bild av Södling så växer bilden av en mycket märklig man fram - en fascinerande person med många idéer. Han var nog inte alltid så lätt att ha att göra med. Men visst kan man dra på munnen åt Södlings andliga akrobatik och vilda tankesprång mellan varven. Men han är nog mest värd att hedras ändå.