Efterlängtat konsertbesök

En sak vet jag: Hade den brittiske violinisten och orkesterledaren Gordan Nikolic inte känt Camerata Nordica, den svenska stråkensemblens internationella klass, då hade han aldrig tagit på sig uppdraget att leda en turné med de femton stråksnillena.

Den berömde, brittiske violinsolisten och dirigenten Gordan Nikolic här som gästledare i kretsen av Camerata Nordica.

Den berömde, brittiske violinsolisten och dirigenten Gordan Nikolic här som gästledare i kretsen av Camerata Nordica.

Foto: Rune Engelbrektson

Stråktoner2013-10-20 21:12

Men han visste. Och i går kväll inledde han en tre kvällars turné med en konsert här i Västerviks traditionella konserthall, Marieborgskyrkan.

I kväll är spelplatsen i Kalmar. Och på tisdag Oskarshamn. Det kan vara värt en resa för den som missade söndagsfesten.

Särskilt ofta gästar inte Camerata Nordica Västervik, så att det blev fullsatt var naturligt. Senaste besöket var väl förra våren. Att det sker så sällan har bara med kulturpengar att göra, alltså brist på sådana. Camerata Nordica från Oskarshamn inom vår Länsmusik är faktiskt så ryktbar att den lockar stor publik i lika stora delar av världen.

Hur uppskattad ensemblens ordinarie ledare, Terje Tönnesen än är betyder en ny ledargäst att blodet kan koka upp lite i ensemblen. Gordan Nikolovic föddes i Serbien för 45 år sedan och har spelat fiol i 38 av dessa! Han hade helt enkelt en otrolig tur under sin musikaliska uppväxt – på det stolta Musikkonservatoriet i schweiziska Basel.

Hans programstart var Bach. Men inte Johann Sebastian utan den äldste, överbegåvade sonen, Wilhelm Friedmann. Halle-Bach blev hans smeknamn livet igenom – han föddes i Halle. Hans Sinfonia i F-dur är ett läckert minne från hans goda år. Men så mycket gick snett i hans liv att det goda försvann tidigt. Och han dog nästan bortglömd.

Nikolic är inte bara en skicklig ledare av Camerata-liknande ensembler, mest i England. Han är också en styv solist och det skulle han demonstrera här i en av Joseph Haydns violinkonserter, den i C-dur. Tekniskt var resultatet urskickligt. Bara för känslotunt. Kanske är något annat omöjligt i så komplicerad musik?

Efter pausen blev det annorlunda, i Béla Bartoks ”Rumänska folkdanser”. Där strömmar känslorna ut från hela ensemblen.

Och konsertens finalnummer är ett av de märkligare i musikhistorien, Beethovens ”Grosse Fuge”. Ursprungligen finalsatsen i en stråkkvartett. Men så udda och dramatisk att den ganska snart ströks där och blev ett separat konstverk. Hur många åsikter som helst lever kring det verket. Mitt betyg, min känsla får bli denna: mäktigt!

Hoppas att det inte dröjer lika länge tills vi åter får möta Camerata Nordica!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!