"Vi är systemkritiker med långsiktiga visioner för förändring, samtidigt som vi genomför politik i små och stora steg varje dag". Så beskrev Amanda Lind sitt parti inför miljöpartiets kongress 2016. Samma kongress som hon valdes till partisekreterare på.
– Jag började intressera mig för politik under och efter gymnasiet. Det var djurrättsfrågor och global rättvisa som engagerade mig. Att det blev miljöpartiet kändes tydligt. Det var det enda partiet som talade om dessa frågor. Jag ville se vad en enskild människa kan göra för att påverka. Politiken och partipolitiken verkade spännande, säger hon.
Det här var för tjugo år sedan och sedan dess har det blivit mer och mer politik. Nu är det på heltid. Men att det skulle bli var inget som fanns i generna. Hennes föräldrar var inte politiskt aktiva i något parti.
– Samtidigt fanns samhällsengagemanget hemma. Vi pratade om samhällsfrågor. En mycket viktig fråga för mig var när det diskuterades om skuldavskrivning för fattiga länder.
När Amanda Lind tog över som partisekreterare i miljöpartiet var partiet i fritt fall. Språkröret Åsa Romson och bostadsminister Mehmet Kaplan hade båda avgått och stödet i opinionen låg på rekordlåga siffror som innebar att partiet skulle ramla ur Riksdagen. Det talades om svek och att partiet fått kompromissa för mycket i sitt samarbete med Socialdemokraterna. Den gröna ideologin tycktes inte stå så högt i kurs.
I dag strävar partiet fortfarande mot en negativ trend. I SVT:s opinionsmätning i januari låg partiet precis över riksdagsspärren på fyra procent. Flera andra mätningar visar på ungefär samma resultat. Strax över gränsen. Det finns också ett uppror i partiet i dag där flera ledamöter varit öppet kritiska mot partiledningen. Ibland har striderna skett inför öppen ridå.
– Valet kommer att stå mellan det långsiktiga och det kortsiktiga. Vi står fortfarande för det långsiktiga och även om en del saker tar lång tid att förändra så är det vår ambition. Att tänka på kommande generationer är inte alltid den fråga som en del partier vill tala om. Men det vill vi. Flygskatten är en del av omtanken om kommande generationer. För andra partier är skatten en katastrof, säger hon.
För femtio år sedan kände de flesta en politiker. I dag är det allt längre mellan politiken och den enskilde medborgaren. Amanda Lind har funderat på det här glappet. På decentralisering. På direktdemokrati.
– Det är viktigt att besluten kommer närmare människorna. Jag tror att då kan vi få ett samhälle där människan kan leva ett bra liv. Jag tycker att politik måste sträva ditåt. Åt att den enskilde kan påverka sin vardag mera. Det här är starkt ideologiska frågor för Miljöpartiet och för mig, säger hon.
Vilken roll har staten?
– Även om vi tror mycket på individen så är det bara staten som kan skapa lagar för en hållbar utveckling. Den enskilde kan göra insatser. Men ändå är det staten som skapar förutsättningarna. Det är också därför som större sammanslutningar som EU behövs.
Socialism, liberalism, konservatism och nationalism är också ismer som en miljöpartist inte helt och hållet köper. Partiet har också länge sett sig själva som stående utanför dessa indelningar. Partiet har länge varit en kritiker av blockpolitiken. På sin hemsida har man bland annat skrivit "Blockpolitiken i Sveriges riksdag har präglats av kompromisser framförhandlade i stängda rum." Alltså en tydlig kritik mot etablissemanget. Amanda Lind hittar ändå bra delar i alla ideologier, nästan.
– Förutom kanske nationalism. Ofta handlar det om slutenhet som står mot öppenhet och tolerans. Det tror jag inte på. Samtidigt finns det inget fel i att tro på och vara stolt över sitt land. Socialism, liberalism och konservatism har alla bra delar. Solidariteten med andra människor är viktig, som i socialismen. Liberalismens tankar om människans rätt till valfrihet är goda tankar. Konservatismens tankar om att vårda vårt arv är i sina stycken bra. Problemen med alla är dock att det finns risk att man låser sig.
Kommer valet att bli ett ideologiskt val?
– Jag hoppas det. Jag tror att det finns en längtan efter att föra längre resonemang. Om välfärdsamhället. Om framtiden. Om det samhälle vi vill ha. Kanske har politiken handlat för mycket om maktspel. Om vem som får styra och vem som inte får det. Jag hoppas på något annat, säger Amanda Lind.