Under 1980-talet tog de japanska bilarna över. De som tidigare hade ansetts sämre än sina europeiska konkurrenter var plötsligt både snyggare och bättre. Japan hade gått från att bara kopiera västvärldens kunskap, till att bli skickligare än sina mästare. Eller?
I den nya boken "Car design Asia" ger författaren och professorn Paolo Tumminelli en ny bild av det japanska bilundret och slår hål på de flesta myter om det här med japansk bildesign. För det första tillverkades det bilar långt innan andra världskriget. Den första bilen tillverkades i Japan redan 1907, en Takuri Type 3. Men det var efter andra världskriget som bilindustrin tog fart på allvar, då japanska biltillverkare inledde samarbeten med bland andra Austin och Renault. Det var så här myten om att japanerna bara kopierade väst föddes.
Till viss del var det sant, några tidiga modeller från exempelvis Toyota var mycket lika sina europeiska förlagor. Men precis samma slags kopiering skedde i Europa (där tillverkarna i stället snodde idéer från USA), och den japanska bilindustrin började mycket tidigt utveckla egna särdrag.
Till exempel är Toyotas Toyopet Crown från 1955 snarlik både Studebaker och Ford – med den stora skillnaden att bilen är betydligt mindre. Ett slags babyamerikanare. Enligt Tumminelli förebådade Crown hela det japanska bilundret; den lånade friskt från utländska förebilder, men var samtidigt mycket japansk.
Vad Japan dessutom hade var bättre produktionsmetoder än resten av världen, det som kommit att kallas "lean production" och "kaizen" i modern managementlitteratur. Det var Eiji Toyoda, kusin till Toyotagrundaren Kiichiro Toyoda, som åkte till USA, studerade Fords löpande band och sedan utvecklade en egen, mer japansk version av produktionsmetoderna. Resultatet var att ju mer komplexa bilarna blev, desto bättre lämpad var den japanska industrin.
Det som kanske överraskar allra mest är hur läckra bilar som producerades i Japan redan på 1960- och 70-talen. Där fanns helt egna biltyper som inte ens exporterades, som de extrema småbilarna som kallades Kei. Staten fastslog normer för bilarnas storlek, och den allra minsta gav skatteförmåner. De var så små att de rymde högst två personer och fanns i alla former, från enkla vardagsbilar till jeepar och minibussar.
I Europa slog de japanska bilarna igenom på 1980-talet, men i USA skedde det tio år tidigare. Förklaringen är helt enkelt att Honda, Toyota, Mazda, Mitsubishi och de andra fokuserade på just den amerikanska marknaden. Vilket är orsaken till att sportbilar som Toyota 2000 GT, lyxiga modeller som Nissan Skyline eller tidiga Toyota Landcruiser, den japanska versionen av jeepen och pickupen, såg ut som de gjorde – och att vi knappt såg dem i Europa: De var gjorda för en amerikansk livsstil. Mellan 1960 och 1975 ökade den japanska bilförsäljningen i USA från 165 000 till 4,5 miljoner bilar.
Sedan kom 1970-talets oljekris, och med den dödsstöten för idén om att bilar ska vara stora, tunga och sluka bensin. Plötsligt vände Japan blickarna även mot Europa på allvar – och eftersom man redan tillverkade mindre bilar för den inhemska marknaden var det inga större problem att ställa om produktionen till just mindre, smartare och billigare bilar. Resultatet lät inte vänta på sig: 1980 var Japan för första gången världens största tillverkare av bilar.
Det är slående hur många innovationer som kommit från Japan under åren, både tekniskt och designmässigt. Några exempel är den moderna småbilen, minibussen och stadsjeepen. Det var också från Japan trenden med mjuka linjer – det som kommit att kallas den sista stora globala designtrenden i bilindustrin – kom på 1990-talet. Det är därför heller ingen större överraskning att det var just Toyota som var först i världen med en serietillverkad elhybrid (Prius, 1997).
I dag är inte Japan längre världens största biltillverkare. Det är grannen Kina. Fjärde största land är Korea. Ingen fnyser längre åt asiatiska bilar. Boken "Car design Asia" visar att det där fnysandet borde upphört på 1960-talet, för redan då låg Japan före sina konkurrenter på många områden.
Vi visste bara inte om det. Eller som Tumminelli säger det:
– Västvärldens syn på japansk bilhistoria har inte varit speciellt artig.
De japanska biltillverkarna stötte på oväntade problem i USA med sina namn. Nissan, eller Datsun som bilarna hette då, hade modellnamn som Bluebird (från sången "Over the rainbow") och Fairlady (från musikalen "My fair lady"), eftersom högsta chefen Katsuji Kawamata älskade amerikansk underhållning. Namnen funkade i Japan, men upplevdes som fåniga i USA. Till slut skrotade bolagets amerikanska chef namnen och behöll bara den interna tillverkningskoden. Så blev Nissan Fairlady från 1971 helt enkelt bara 240 ZG i USA.
Toyota hade också sina problem, eftersom bilarna hette Toyopet fram till 1966. Efter att en chef för GM påpekat att det mest lät som en blandning av "leksak" (toy) och "husdjur" (pet) ratades namnet till förmån för dagens Toyota.
Att Honda lyckades döpa en modell till Fitta 2001 är dock en annan historia. (TT)