Den är låg och smäcker och bjuder på en smakfull design med bulliga och rundade former som ger ekon till sportbilar från 1960-talet. Men tekniken är modern och prestandan klart godkänd.
– Indigo 3000 är en klassisk roadster i den brittiska skolan. En slags Austin-Healey 3000 fast för 1990-talet. Tanken var att den skulle vara tillgänglig för många, en folksportbil som de flesta skulle ha råd med, berättar Micael Lidmalm bredvid sin mörkblåa ögonsten i Göteborg.
Och han borde veta. Det är nämligen hans pappa, Bengt Lidmalm, som står bakom kärran. Bengt arbetade som konsult inom fordonsindustrin och fick idén att bygga en egen bil när han var på en mässa i England. Där såg han märket TVR som tillverkade bilar med eget chassi, glasfiberkaross och redan tillgänglig teknik. Det måste bara gå att göra något liknande hemma i Sverige!
Sagt och gjort. Familjen flyttade från Göteborg till Arvika och Bengt skred till verket. Han involverade ett par gamla kollegor från Volvo, som drev ett designföretag, och utifrån grundidén ritade Hans Philip Zachau exteriören och Lasse Pettersson interiören. Jösse Car AB grundades 1994 och snart följde ett intensivt utvecklingsarbete.
– De byggde en egen ram, tog fram en kaross i glasfiberarmerad plast och använde sedan delar från Volvo. Allt ifrån motor och växellåda till drivlina och bromsar. De tog komponenter som var beprövade och sparade på så sätt in enorma utvecklingskostnader, fortsätter Micael, som också var företagets datoransvarige.
De första bilarna nådde sina kunder sommaren 1996 under stort pompa och ståt i Arvika. Indigo 3000 blev omskriven och lovordades i motortidningarna. Den var snabb och snygg, gick fint på vägen och kostade bara 250 000 kronor i basutförande. Jösse Car AB räknade med att tillverka 500 bilar om året.
Så blev det inte.
– Det fanns en finansieringsplan och ett lånelöfte men banken sa ändå nej. Efter bara 43 byggda bilar försattes företaget i konkurs 1999. Jag tror att allt hade löst sig om de hade fått fortsätta något år till, säger Micael, vars egen Indigo är det första serietillverkade exemplaret.
I dag har modellen hög status, och de verkliga entusiasterna är medlemmar i Indigoklubben. Reservdelar finns det gott om och den svenska bilen lär rulla länge till.
– Det är en jättetrevlig bil. Man kan åka fort, långt och bekvämt och samtidigt köra en sportbil. Den är rapp i styrningen, inte stenhård i fjädringen och har ett stort bagageutrymme. En bra kompromiss mellan sportighet och användbarhet, avslutar Micael Lidmalm.
Han startar motorn som ger ifrån sig dov och kraftfull skönsång och ekipaget rullar iväg hemåt.