I slutet av 1960-talet förväntade man sig att trafiken skulle öka kraftigt i landet. Därför ville staten att kommuner och städer gjorde trafikplaner för att möta de framtida trafikströmmarna. Västervik var inget undantag.
– Det gjordes lite överallt, minns Jan Larsson som då var anställd på kommunen.
I mars 1969 bestämde drätselkammaren att man skulle tillsätta en trafikledskommitté för beredning av den trafikledsplan som utarbetats av ingenjörsfirman Kjessler & Mannerstråle i Stockholm.
Planerna väckte till en början ingen större uppmärksamhet. Men när den aktuella trafikplanen ställdes ut på Bredgatan i april dröjde det inte länge förrän protestvindarna började blåsa – först som en mild västanfläkt men snart nådde den både storm- och orkanstyrkor.
Västerviks miljövänner gjorde uppror och började kavla upp skjortärmarna. Det gjorde namninsamlingar mot den nya trafiklösningen. Över 5 000 skrev under. Tidningen bombarderades med insändare och det hölls stormöte i Folkets hus. Vid första maj blev tåget osedvanligt långt.
I den första delen av tåget såg det ut som det brukar. Budskapet på plakaten var de vanliga:
”Folkets väl går före storfinansen” – ”Solidaritet med de förtryckta folken”.
I den andra delen var budskapet annorlunda – där gick miljökämparna:
”Inga p-hus i centrum” – ”Strandvägsautostrada? Nej!” – ”Västerviks miljö – din angelägenhet”.
Omkring 700 personer gick i tåget varav runt 500 i den opolitiska proteströrelsen mot trafikleden. I juni bildades förningen MOTIV.
Det var främst två saker man vände sig emot – först och främst kanske det som i Västerviks-Tidningen oftast kallades för ”Strandvägsautostrada”. Det skulle dras en fyrfilig väg rakt över Fiskaretorget längs Gamlebyviken och bort till Reginelund. På det viset skulle staden isoleras från vattnet. Att isolera detta värdefulla rekreationsområde bakom en avgasosande och bullrande trafikled uppfattades som ett dråpslag mot det som är genuint och karaktäriskt för sjöstaden Västervik, hävdade kritikerna som snart blev väldigt många.
Åsa Jägerhorn, som var med på barrikaderna, målade plakat och demonstrerade, berättar att gamle lagmannen P-O Hainer reste till landsarkivet i Vadstena för att försöka gräva fram några gamla fastighetsdokument som kunde stoppa planerna. Han lyckades.
– Hainer hittade ett dokument som tillhörde Birger Noréns fastighet (Hamngatan 11). I det stod det att fastighetsägaren hade rätten till vattnet 50 meter ut i viken. Det blev början till slutet på motorledsplanerna, säger Åsa Jägerhorn.
I dag kan vi lätt förundras lite över hur man tänkte. Sex parkeringshus runt om i centrala Västervik känns lite konstigt.
– Men något borde nog byggts, kanske på läroverksplan, säger Jan Larsson.
Ett parkeringshus planerades i kvarteren Trakteraren och i Båtsmannen. Det skulle byggas i tre plan och inrymma närmare 600 bilar. Ett plan skulle ligga under marken och den totala höjden på byggnaden uppgavs till sju meter. Via en gångtunnel under Brunnsgatan skulle bilisterna bekvämt och säkert kunna tas sig direkt in i Domusfastigheten.
Det diskuterades också parkeringshus vid Järnvägsparken, Fängelsetorget, Bergens lycka (framför S:t Petri) och i hamnområdet nämndes som lämpliga platser att smälla upp parkeringshus.
Stadsarkitekten Klas Grebius påpekade när diskussionens vågor gick höga att kontoret arbetade efter de riktlinjer som riksdagen slagit fast. Staten ansåg att en besökare inte skulle behöva gå mer än 100 meter till affären eller kontoret från parkeringsplatsen.
Föreningen MOTIV tog fram en egen plan med hjälp av trafikplanexperten P-O Klevmark, Stockholm. Föreningen utgångspunkt var att trafiken skulle ledas bort från de centrala delarna av stan. Parkeringsytorna förläggas till infarten till centrum: Läroverksplan och tomten där Hemköp finns i dag. Dessutom föreslogs en centrumbuss, som var sjätte minut, skulle ta folk till och från handelsområdena nere i stan.
Åsa Jägerhorn tycker vi ska skänka en tacksamhetens tanke till teckningsläraren Lars ”Frosse” Frosterud, lagmannen P-O Hainer och arkitekten Henrik Gemzöe.
– Utan deras arbete för Västerviks miljö vet vi aldrig hur det hade slutat, säger hon.