– Vi vet inte exakt vad som hände där i skogen, men förmodligen krockade han med ett träd.
De första upplivningsförsöken, av kompisarna som var med i skogen, var förgäves. Ambulanspersonalens också. Martin var redan död.
Dagarna efter olyckan var ett fullständigt kaos, minns Erika.
– Det kändes som ”har det hänt eller har det inte hänt?”. Jag tänkte att han skulle dyka upp när som helst, att han skulle komma tillbaka.
– Det är ett steg i krisen. Känslan av overklighet, tillägger hon.
Det som ”bara händer andra” hade hänt. Erika, som såg framemot ett bröllop kommande sommar hade istället en begravning att planera.
– I efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Bara att sätta sig och ringa för att säga upp prenumerationer och försäkringar några dagar efter och förklara om och om igen vad som hade hänt... hur tusan orkar man det egentligen? Men det gör man. Det finns ju inget alternativ.
Redan innan olyckan hade Erika en nära relation med Martins föräldrar och syskon. Nu blev de varandras livbojar. När en bröt ihop fanns de andra där för att trösta.
– Stödet hittade vi bara hos varandra. Det fanns inget krisstöd alls, den biten är ett skämt.
Gråten kunde utlösas av nästan vad som helst, berättar Erika.
– Att duka bordet med en tallrik mindre än vanligt till exempel... det var en sådan där vardaglig sak som var väldigt jobbig.
Tiden efteråt beskriver hon som ett töcken. Villan, som paret renoverat tillsammans, stod plötsligt öde. Kvar fanns arbetet med att röja ut alla saker. Kläder, prylar – allt som varit Martins.
– Det var otroligt jobbigt att packa ner alla hans saker i säckar och kartonger. Martins mamma och jag åkte mellan svärföräldrarnas hus i Hultsfred och mitt i Vena, packade, grät tillsammans och körde mer saker.
Sorgen rev och slet skoningslöst. Saknaden var avgrundsdjup.
Så småningom skiftade sommargrönskan färg. Trädkronorna blev gula och orangea. Livet var tvunget att gå vidare. På något sätt.
– Det kändes så orättvist, varför just Martin? Emellanåt var jag arg, arg på crossen som knappt hade fått en skråma, arg för att det hade hänt.
Nu vet hon att ilskan är en del i sorgeprocessen – och att det är viktigt att inte fastna i ilskan.
– Det blir bitterhet. Man måste komma vidare.
Men också året innan olyckan hade också varit tufft. Erika, en av många ”duktiga flickor”, hade gått in i väggen.
Redan då hade hon börjat fundera på att byta yrkesbana och hade tagit tjänstledigt från jobbet som truckförare inom industrin för att läsa friskvårdskurser och utbilda sig till massör.
Nu stod hon inför ett vägskäl i livet. Skulle hon fortsätta plugga, eller jobba vidare på fabrik? Erika bestämde sig för att utbilda sig mer och läste kurser i samtalsterapi och sorgbearbetning, bland annat vid Psykosyntesinstitutet och Axelsons gymnastiska institut. Beslutet att starta eget växte sakta fram.
– Många tror att sorg bara är dödsfall, men det är så mycket mer. Man kan känna sorg över många saker i livet. Ofrivillig barnlöshet, skilsmässa, att förlora jobbet, ja allt möjligt. Det är viktigt att poängtera att det finns många skäl att känna sorg.
Nu vet hon att livet går vidare. ”Något alternativ finns ju liksom inte”, som hon säger själv.
Genom att hjälpa andra har det som hänt på något sätt fått en mening. I dag driver Erika företaget Altiore i Hultsfred, där har hon både grupper med mindfulness, sorgbearbetning och meditation men också enskilda samtal.
– Sorgbearbetning handlar om att komma vidare i livet, att bearbeta det man varit eller är med om. Sorg är en naturlig känsla vid alla typer av förändringar som vi alla är med om.Men många söker också hjälp i ”vanlig” samtalsterapi.
– Man kan till exempel behöva hjälp och stöd för att utvecklas och komma vidare eller för att upptäcka sina egna inre resurser.
Saknaden efter Martin finns förstås kvar. En del dagar är fortfarande tunga.
– Där kommer acceptansen in. Jag har accepterat att det blev såhär. Det var inte så jag hade tänkt, eller planerat, men jag fick gå en annan väg istället.