Vi efterlyste för ett tag sedan minnen från snöstormen 1985 och i ett par grupper på Facebook och på VT egen sida har minnen strömmat in från de som minns hur det var under de där dagarna när snön öste ned. Många berättar för varandra hur det var att gräva gångar i snön och att klättra ut genom fönster för att ta sig ut. Det kom mycket snö på kort tid, över en meter men i vallarna kunde det bli långt värre.
VT skrev mängder om ovädret, ur alla möjliga vinklar. Bland annat om Sylvia Nilsson som hämtades med lastmaskin för att kunna hålla Allé-baren öppen för att kunna servera mat till hungriga snöröjare. Men även om insnöade människor i bygden och på skärgårdsöar.
En som minns är Christer Johansson. Han var transportledare på kommunen.
– Jag hade tänkt att ringa in alla vid tvåtiden på natten, jag hade jour men Affe Claesson ringde vid ett och väckte mig. "Jag kommer", sade jag. "Det kan du inte", sa han och fick hämta mig med en grävmaskin. Det gick inte att skotta eller att ta sig fram.
Han berättar att man fick ringa in fordon och chaufförer från bland annat Växjö och Norrköping. Ett sjuttiotal chaufförer sov på materialgården under filtar lånade från räddningstjänsten. 120 fordon var inblandade i röjningen.
– Det var ganska roligt och full fart, jag gillar när det händer saker.
Chauffören Alf "Affe" Claesson minns också snöovädret. Han arbetade 22 – 23 timmar om dygnet de första tre dygnen.
– I början gick det att skotta men sen var det kört. Det var mörkt, för strömmen gick till stolparna ibland, det var nästan så man blev mörkrädd, säger han skämtsamt.
Han berättar att han fick köra slalom mellan bilarna, de tog sig ingenstans.
Snöandet började på fredagen den 4 januari och först på söndagen slutade snön att falla. Värst drabbades södra kommundelen och snöovädret var verkligen lokalt.
I VT den 5 januari går det att läsa att det gick en vädergräns strax söder om Almvik och bilister beskrev det då som att "köra in i en bergvägg" om man trots allt struntade i polisens förmaningar och fortsatte färden mot Västervik från Gamleby. Solen sken i Gamleby och Överum där bara flingor singlade ned.
Det kan bland annat Anders Gustafsson vittna om, han bodde i Gamleby, där det inte föll alls mycket snö. I dag är han pensionär men 1985 arbetade han som kamrer på fastighetskontoret på Västerviks kommun. Han och en medarbetare, en kvinna från Blackstad, var till slut de enda som var kvar på kontoret. Alla andra hade börjat ta sig hem när det stod klart att det kanske skulle bli svårt att göra det senare.
– Jag ringde min fru stup i kvarten, tågen hade slutat att gå. Men hon undrade vad vi höll på med på jobbet egentligen, i Gamleby snöade det nästan inte alls.
Hem kom han till slut. Ett tåg lyckades ta sig igenom snömassorna.
– I Gamleby märktes ovädret inte alls, jag behövde inte ens sopa trappen när jag kom hem.
Jessica H Gustavsson var sex år när stormen drog in. Hon bodde i Gunnebo.
– Jag minns särskilt de höga och skarpa vallarna och att jag hoppades att jag skulle få åka pulka från taket ner i snön, vallarna gick ända upp till taket.
Hon minns att det var lite otäckt men också "jubel". Lekis och skolor var stängda och hon och hennes äldre syster fick vara hemma.
– Jag kommer också ihåg att jag var orolig för katterna, att de skulle försvinna i snön. Mest minns jag stormen som en rolig och spännande sak. Det är en storm man fortfarande talar om, jag har berättat för mina egna barn om ovädret 1985.