– Jag håller humöret uppe med meditation. Och försöker tänka positivt, berättar hon.
Eva Jonasson har levt ett aktivt liv. Spelat cittra i ett band, rest, spenderat hela somrarna på spelemansstämmor och varit aktiv i både politik och föreningsliv.
Det är hon inte längre. Den ständiga värken sedan tio år tillbaka sätter stopp – ett öde hon delar med många andra svenskar.
– Värken drabbar det sociala livet. Jag orkar inte gå hem till andra, utan alla får komma hem till mig. Det är svårt att få relationerna att hålla i längden. Man blir ganska isolerad, berättar hon.
Hani Hattar, läkare vid smärtkliniken på Västerviks sjukhus, träffar många patienter som vittnar om just det. Hur den sociala samvaron blir lidande för den som inte längre orkar hänga med på samma vis som förut.
– Det fysiska och det psykiska hänger ihop. Den sociala biten blir svår för många av dem som har haft ont länge, berättar Hani Hattar.
Smärtkliniken på sjukhuset är ledande i länet när det gäller patienter med just den här problematiken. Där finns arbetsterapeuter, psykologer, kuratorer och sjukgymnaster.Trycket är hårt på mottagningen.
– Det är i allra högsta grad en folksjukdom. Bara i Kalmar län lider omkring 6000 personer långvarig smärta och det är klart med bara två läkare här blir det många patienter, berättar Hani Hattar.
Varje månad får ungefär 60 patienter remiss till kliniken. En del kommer bara en gång – andra får hjälp under en hjälp under en längre tid.
– De som kommer hit är alltifrån barn till pensionärer. Men den "vanligaste" patienten är en kvinna i medelåldern. Tidigare kunde en patient få vänta i upp till två år på att få komma hit i värsta fall, nu får de allra flesta komma hit inom 90 dagar.
När forskare vid Linköpings Universitet frågade 10 000 äldre över 65 år visade det sig att drygt en fjärdedel led av långvarig smärta.
– Rent generellt handlar det om muskel– och skelettskador. Är krämpan dessutom kronisk så försämras livskvalitén hos de äldre. Och det kan gå fort, berättar en av forskarna bakom studien, Lars-Åke Levin för Östgöta Correspondenten.
Att livskvalitén försämras i takt med att smärtan intensifieras kan Eva Jonasson skriva under på. Att gå till affären har blivit ett projekt som kräver all viljestyrka – och efteråt är hon helt slut.
– Det blir bara någon gång då och då, när jag verkligen behöver. Jag står i kö till en lägenhet där det finns hiss och hoppas att jag kan få en sådan snart.
Hon har sökt och fått hjälp hos sjukvården i många omgångar. Ibland har bemötandet varit bra. Ibland inte.
– Det är viktigt att vården ser hela människan tycker jag, inte bara det man säger som patient utan också hur man visar med kroppen att man mår. Många är nog som jag, och tar på sig ett leende för att inte riktigt vill visa hur ont de har. Man vill inte vara till besvär.
Men allt är inte nattsvart. Långt ifrån, menar Eva Jonasson.
– Jag ser positivt på livet och är glad över det jag har. Jag har massor att vara glad över, också.