Nöden har fört dem från Rumänien till Västervik. Och de utsträckta händerna provocerar och upprör – men väcker också mångas medkänsla. Frälsningsarméns Susanne Björnheimer är en av de sistnämnda.
– Vad man än tycker så är de här människorna medmänniskor som vem som helst. Kyrkans roll är att värna den lilla människan och det ska vi göra tycker jag.
Särskilt svårt att få med de andra församlingarna på tåget var det inte. Både Marieborgskyrkan, Pingstkyrkan och Svenska Kyrkan nappade direkt på samarbetet.
Hittills har gruppen träffats en gång, ett slags upptaktsmöte för att starta igång någon form av hjälp.
Just nu ligger fokus på att ta reda på vilka behov de omkring 10-15 tiggarna från Rumänien har. Något som är lättare sagt än gjort – bland annat söker man en tolk som kan tänka sig hjälpa till och översätta.
– Det är väldigt svårt när man inte pratar samma språk, menar Susanne Björnheimer.
Hon håller med om att ryktena om tiggarna är många och sprids snabbt.
– Jag kan höra att folk har synpunkter på till exempel att några har mobiltelefon, men då ska man veta att mobilen troligen är deras enda förbindelse med familjen där hemma. En mobiltelefon behöver inte heller vara någon jättedyr statuspryl längre.
Om man lägger en slant i handen eller pappmuggen, eller inte, är upp till var och en, anser hon.
– Man ska bemöta människor med respekt. Jag tänker ungefär "vad skulle Jesus ha gjort, om han hade vandrat på jorden nu?". Det är ingen enkel fråga hur man ska göra eller vilket sätt som är det bästa. Det bästa är kanske att hjälpa människor på plats, men finns de här personerna här, hos oss. Och då måste vi hjälpa dem.
Att starta insamlingar kan vara problematiskt. Många vill ge – och det kan sluta med stora massor kläder som inte kommer till nytta.
– Det är bättre att vi är så konkreta som möjligt med vad som behövs. Handdukar och hygienartiklar är ett sådant exempel.
Till en början kommer kyrkorna att satsa på att ha öppet för migranterna i LP-hjälpens lokaler en kväll i veckan.
– Det är bättre att vi börjar i liten skala och i sådana fall arbetar oss "uppåt" än tvärtom, menar Susanne Sjöblom.
När första tillfället kommer att bli är inte spikat än – men så snart som möjligt, är tanken.
– Inom ett par veckor ska vi vara igång, det hoppas jag verkligen.