Jubileum. Västerviks-Tidningen fyller 180 år. Det ska vi uppmärksamma på flera sätt under året. Vi ska bland annat porträttera välkända människor från Tjustbygden, som levt och verkat här under de senaste 180 åren.
Gösta Bernhards saga började i Västervik. Det vet alla tidningens läsare som nått mogen ålder. Men för den yngre läsekretsen, som eventuellt tar sig tid att läsa om sådant som är gammalt och nästan glömt, kan vi öppna ögonen för en av Sveriges största underhållare. Om Gösta Bernhard hade levt i dag hade han säkert varit en av landets främsta stå-upp-komiker – med sin underfundiga och lågmälda stil fick han oss att le och gapskratta, trots att han tillhörde våra föräldrars generation. Bara en sån sak visar väl hans storhet.
Gösta Bernhard föddes den 26 september 1910. Hans mamma, ”Bagar-Lisa”, hade ett litet bageri och konditori på öster i Västervik.
– Vi levde, efter vad jag nu kan minnas, ett bekymmersfritt liv. Vi hade sol på sommaren – snö på vintern – och fina söndagskläder, skriver han i sina mycket underhållande memoarer.
I hemmet lärde han sig glädjas över små vardagliga ting och att inte ”gråta över futtigheter och tappade löständer...” Han började spela fiol och fotboll. Och det var genom fotbollen han mötte komedins musa – Thalia – som han fick ett sällsynt och intimt förhållande med under hela livet. Även om de inte delade tvätt och sängkläder direkt så stod de varandra mycket nära...
Gösta och några andra killar på öster bildade en fotbollsförening. Den döptes till Östers IF och för att få in pengar till verksamheten började Gösta skriva små revyer som de spelade på idrottsbaler och liknande tillställningar. Det var långt före bingolotternas tidevarv. Gänget kallades för Öster-Pojkarna.
I Västerviks Folkets park fick hans teaterintresse mer näring. Det var en mötesplats för alla, rik eller fattig kvittade lika. I parken var det under högsäsong teater och annan underhållning tre gånger i veckan.
– Bra teater, fin underhållning och en stor och tacksam publik, har Gösta berättat.
Han var god vän med parkchefens son. Det gav nästan obegränsad tillgång till fribiljetteter och gav möjligheter att möta den tidens storheter och att själva få beträda scenen som statist.
– Jag gjorde, som jag förmodade då, oförglömliga sceniska insatser som soldat, brevbärare, bonde och folkmassa, med mera, med mera.
Hur som helst så hade den unge Gösta Nilsson, som han fortfarande hette, blivit ordentligt teaterbiten. Han började skriva lokalrevyer där makten i Västervik gisslades och hyllades. Han reste till Stockholm för att få inspiration och såg allt som gick att se. Karl Gerhard var den store idolen och inspirationskällan. Ibland snodde han, mer eller mindre, Karl Gerhards texter rakt av.
– Jag behövde bara byta ut namnen.
Många år senare, när Karl Gerhard fyllde 70, bekände Gösta Bernhard sin ungdomssynd vid en tillställning på Berns. Han berättade att han hade mest glädje av Karl Gerhards texter: ”ity jag behövde ändra minst i dem”. Karl Gerhard skrattade gott och Gösta fick syndernas förlåtelse.
1930 var Gösta mogen för att lämna hemstaden för att pröva lyckan i Stockholm. Han beskriver avskedet med sin välformulerade och eleganta penna så här:
”En solvarm, vindstilla junidag år 1930 slokade alla Västerviks flaggor på halv stång och näsdukarna lyste vita och tårdränkta hos otröstliga, rundkindade Smålandsflickor”.
I Stockholm började han skriva revyer för en annan fotbollsförening i Fredhäll. 1933 träffade han Stig Bergendorff. De två började samarbeta, först med Bellevue-Fredhällsrevyn. De var två idrottsklubbar. Samarbetet ledde till ära och berömmelse. I över 20 år (1941–1963) satte paret upp crazy-revyer på Casinoteatern på Bryggaregatan i Stockholm. Det började med Hör oss Klara som inte nådde ut till den stora publiken. Men 1943 kom det stora genombrottet med revyn Sista skriket. Det var en parodi på en gammal klassiker – kriminalfarsen Arsenik och gamla spetsar.
Tillsammans med en rad namnkunniga artister skapade de sedan den ena succén efter den andra. De reste i folkparkerna under flera somrar. Casinorevyerna fick också en renässans på Intiman i Stockholm drygt tio år efter den sista föreställningen på Bryggargatan. Flera av de gamla skådespelarna var med då också. Det var mellan 1973 och 1980.
Gösta Bernhard var oerhört produktiv. Han drev Lisebergsteatern; gjorde radio och filmer, skrev filmmanus, översatte engelska farser och regisserade filmer vid sidan om det egna skådespelandet. Han spelade bland annat huvudrollen i Jeppe på Berget och han spelade Tevje, mjölkutköraren, i Spelman på taket. Pjäsen hade han själv översatt.
När svensk underhållningshistoria skrivs har Gösta Bernhard en självklar plats bland de största. Han tillhörde under flera decennier de stora. I Västervik har han belönats med en liten gatustump på öster och en staty i kryddträdgården i Båtsmansgränd. Han hade nog gillat det med tanke på vad han lite skämtsamt skrev i sina minnen:
– Det är klart, jag kommer inte att motsätta mig en aldrig så liten staty på Stora Torget eller en liten återvändsgränd uppkallad efter mig.
Han skickade med en liten brasklapp för säkerhets skull. (Humor?!)
Gösta Bernhard gick bort den 4 januari 1986. Han blev 75 år.
Källa: Gösta Bernhards saga av Gösta Bernhard från 1982, tidigare artiklar i Västerviks-Tidningen.