Susanna Christensen föddes i Ungern 1933. Hon var enda barnet i familjen, som drev en livsmedelsbutik. Den fick de lämna för att flytta till ett getto.
En dag fördes hon och många andra judar med tåg till ett tältläger. Där tvingades de lämna ifrån sig värdesaker som smycken och pengar. Även vigselringar. Pennor skulle också inlämnas. Om någon undanhöll något, skulle var tionde person skjutas.
Susannas pappa lyckades dock gömma undan en liten penna och kunde på så vis skriva ner i en almanacka vad som hände.
Judarna fördes sedan norrut mot Polen och gaskamrarna.
– Att jag lever, beror enbart på slumpen, sa Susanna.
Järnvägsspåren var sönderbombade. I stället kom de efter fyra fasansfulla dygn i kvava godsfinkor till ett genomgångsläger i Österrike och tvångsarbete på ett gods.
Där fick de veta att tyskarna började förlora.
Återigen föstes de in i godsvagnar. Efter flera dygn kom de till koncentrationslägret Bergen-Belsen.
Judarna fick bo under fruktansvärda förhållanden, trångt, trångt på trevåningssängar i baracker. Det fanns massor av löss, som spred tyfus. Barnen grät av hunger.
Susanna såg hästdragna vagnar köra förbi, högt lastade med skelettliknande lik.
– På kvällarna sjöng vi sånger och slutade med orden "Nästa år i Jerusalem". Men det orkade vi bara i början. Vi blev alltmer apatiska av svält.
Mordmetoden var i första hand svält, men misshandel till döds förekom också.
Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska soldater. Två dagar senare dog Susannas pappa.
Hon och mamman hamnde så småningom i Sverige. Susanna hade svårt att ta ifatt sina förlorade skolår, samtidigt som hon kämpade för att lära sig det nya språket.
Efter skolan jobbade hon i industrin. Hon bildade tidigt familj och blev hemmafru. Under många år efter det var hon arbetsförmedlare, men också tolk.
På torsdagen föreläste hon först för 70 högstadieelever med personal i Överum på förmiddagen och sedan i Gamleby kyrka för 250 elever och personal från Åbyskolan, Gamlebygymnasiet, Gamleby folkhögskola och Gamlebyvikens friskola. Flera elever kom spontant fram efteråt för att ta i hand och tacka henne.
Ingela Manfred Astvall, diakon, påminde åhörarna om att det även i dag finns människor som är förföljda, bland andra romer. Hon tryckte på vikten av att våga säga ifrån, när något är fel.