Läsarkåseri Det är torsdag den 3 januari, en solig morgon med minus 2 grader. Jag hade avverkat förmiddagens uppdrag, som att handla mat, besöka apoteket och skylta om i Länsförsäkringars fönster, och tänkte även hinna till Blomsterlandet för att köpa lite tulpaner. Jag for Hamngatan norrut och såg ut över Gamlebyviken, där gårdagens blåst och vågor, stormen Alfrida, hade skapat ett spännande islandskap. Det var något som bara måste fotograferas.

Jag parkerade och gick ut mot piren, men där hade någon dåre parkerat mitt i motivet. Det satt en kille i bilen och käkade mackor. Knackade på rutan och bad honom backa lite så att jag kunde fotografera.

– Vill du ha en ”smyrgås”, frågade killen i bilen.

Artikelbild

| Stenarna såg helt glaserade ut.

– Nä tack, sa jag, bara flytta bilen lite.

Han backade och jag fotograferade: nyponbuskar med grenar tjocka av is, stenar som såg helt glaserade ut och en mycket isknottrig pir. ”Måtte jag inte halka”, tänkte jag, och knäppte ytterligare några bilder med allt mer stelfrusna fingrar.

När jag gick därifrån och passerade killen i bilen vevade han ner rutan och sa något om det vackra landskapet, som han också hade fotograferat. Jag frågade vad han skulle använda bilderna till. Han svarade att han var författare och kanske skulle lägga in dem i någon framtida bok!

– Är du författare? frågade jag, med lätt dold förvåning.

– Ja, sa han. Jag skriver på arabiska om den svenska kulturen, och på svenska om den arabiska kulturen. Jag är ursprungligen från Syrien, men har bott här rätt länge, bland annat i Stockholm.

– Va kul! Har du några böcker med dig? Jag har en son som ofta jobbar i Dubai. Han kanske vill läsa vad du har skrivit.

– Så intressant, sa mannen i bilen. Jag ska visa dig.

Men just då rullade en tredje bil in på parkeringen. En man klev ur med sin kamera i högsta hugg.

– Hej, säger jag. Har du också sett de fantastiska isskulpturerna? Ska du också fotografera?

– Visst, säger han, och höjer kameran mot mig och min nyfunne arabiske vän.

Han tar en bild av oss båda där jag håller en bok om den arabiska kulturen i min hand.

– Åh, kan du skicka bilden till mig? frågar den arabiske mannen.

– Ja, och till mig med, ber jag också.

En stunds förvirring uppstår då fotografen inser att vi inte är ett par, att vi är två som vill ha var sin bild.

– Visst, säger fotografen, det går bra!

– Jag ska bara köpa den här mannens böcker, säger jag, sen får du min mailadress.

Fotografens hustru, som nu har klivit ur bilen, vill hjälpa mig när jag vill hålla i min kamera och samtidigt hitta ett visitkort med adress och 300 kronor till författaren. Mina fingrar är helt stelfrusna. Fotografens hustru får min adress och den arabiske författaren levererar två böcker, en på svenska om arabisk kultur och en på arabiska om Sverige. Han signerar båda med dedikationen ”Till Åsa Gägerhorn med kärlek”.

Den arabiske författaren har bott länge i Sverige, pratar bra svenska och söker nu jobb i Västervik, eventuellt som busschaufför. Han får min mailadress och jag berättar att jag har ett konstgalleri, och att han gärna får komma och hälsa på, varpå han springer till sin bil och hämtar en bok till: ”Möte med den arabiska kulturen. Del 2”.

– Den får du gratis!

Jag läser hans namn, Hatim Alzaabi.

Min son Martin, som har ett företag i Dubai, fick många nyårshälsningar på arabiska. Han ska få boken på arabiska i present, så att han korrekt kan presentera Sverige för sina vänner