30-åriga Douglas Blomberg och 43 åriga Jenny Svensson i Överum sänker medelåldern i Överums hembygdsförening rejält.
Hembygdsföreningar har svårt att få tag unga som vill engagera sig. Varför är ni engagerade?
– Ja, vi ser våra 70-åriga medlemmar som ungdomar, säger Jenny med ett skratt.
Med sig har hon sextonåriga sonen Alex Svensson.
– Det är kul att hålla på, jag brukar sälja lotter på events, berättar han.
Douglas Blomberg halkade in i föreningen på ett bananskal. Han blev ombedd att hoppa in och leda ett möte.
– Det var lite läskigt! Jag hade ju aldrig pratat framför folk på det sättet, berättar han.
Men han fick ett varmt välkomnande och är nu föreningens ordförande.
Jenny har varit aktiv i åtta år. Douglas i två år. De engagerar sig för att de brinner för hembygden. Douglas är också mycket historieintresserad.
Varför är det svårt för unga att engagera sig, tror ni?
– Det kan vara svårt att hitta plats i livet. Man flyttar för att plugga eller har fullt upp med att bilda familj. Och ingen vill göra något jobb gratis, säger Douglas.
– Det kan vara svårt att komma som ung och vilja förändra, när gamla medlemmar kanske tänker "vi har alltid gjort på vårat sätt", säger Jenny.
Hon tar midsommarfirandet som ett exempel. Förra året flyttades det från Ryvenäs till Vallonen, på grund av praktiska skäl. Förslaget blev dock inte nedröstat som hon befarat.
– Jag tycker att våra medlemmar är väldigt förstående, och välkomnande, säger Douglas.
– Ja, och vi har jätteroligt ihop här! Vi ska iväg och luncha ihop senare idag. Man är verkligen välkommen in i gemenskapen, säger Jenny.
De tror båda att hembygdsengagemanget är på uppsving. Kanske har pandemin fått fler att få upp ögonen för det ideella arbete som möjliggör många besöksmål. Kanske vill folk veta mer om sina rötter, och engagera sig i sin hemort, idag när omvärlden är alltmer osäker.
– Jag tror det ideella arbetet kommer komma igen. 50- och 60-talister är en generation där individen stod i fokus, så där blev det ett ideellt glapp. Men nu har ju släktforskning, som var utskrattat för tjugo år sedan, blivit jättepopulärt!, säger Jenny.
Men vi måste prata om politiken. Douglas tillhör Sverigedemokraterna, och Jenny Socialisterna Välfärdspartiet. I fullmäktige kan det bli hätska diskussioner. Hur funkar det här?
– Det funkar skitbra. Vi lämnar politiken hemma. Vi är båda stolta över Överum, och det kommer först, säger Douglas.
– Ja, vi har ju gemensamma värderingar i och med att vi brinner för vår hembygd, säger Jenny.
Det är inte bara Douglas, Jenny och Alex som brinner för sin hembygd.
Vi träffas en förmiddag i Bruksmuseets lokaler, där det förr varit en smedja. På utsidan hänger vattenhjulet kvar, som försåg smedjan med vattenkraft. Inuti den stora stenbyggnaden tornar en enorm vedugn upp sig.
I prydliga rader står mängder av föremål utställda, allt från plogar till snidade bestick, och en kanon. I mitten av den stora lokalen, och runt om på väggarna, hänger bilder och texter som förklarar Överums bruks historia.
– Det mesta är saker som privatpersoner skänkt, säger Douglas.
Utsidan av huset omgärdas av en byggnadsställning. Renovering pågår. Tack vare bidrag från sparbanksstiftelsen kan fasaden renoveras med äkta kalkbruk.
– Det hade vittrat sönder annars, berättar Jenny.
Förutom fasadrenoveringen pågår också planering inför andra stora händelser i år. Museet fyller 30 år, och det ska så klart firas.
– Vi hoppas få hit livemusik, kanoner och knallar. 19 augusti firar vi, skriv upp det i kalendern! Säger Douglas.
Museet brukar vara öppet tre dagar i veckan under sommarmånaderna. I år hoppas de kunna hålla öppet lite mer. Och så har de ju andra höjdpunkter som valborg och midsommar att planera inför.
– Innan midsommar arbetar vi i dygn. Vi bygger tält, kör dit grejer, köper priser till lotteriet, och gör midsommarstången, inte minst! Det är stressigt, men aldrig sura miner, säger Jenny.
Framtiden då? De ser ljust på den. Först och främst vill de modernisera museet, till exempel med ett instagramkonto och QR-koder.
– Nu har vi i alla fall en Facebooksida, om vi skapade efter att jag kom in, säger Douglas.
– Vi måste ju möta människor där de är, och det är ju på internet, säger Jenny.