Blågrön gynnare ligger bakom algblomningarna

Tjocka illaluktande sjok av blågrön sörja kletar ned badstränderna om somrarna. Det är inte svårt att förstå varför de inte är särskilt omtyckta, de blågröna algerna.Men egentligen är de en fascinerande grupp organismer. De blågröna algerna är egentligen bakterier. Det var dessa som var först på jorden med att använda fotosyntesen och det var de som syresatte atmosfären och på så sätt skapade förutsättningar för vårt eget liv. Bakterierna har funnits i Östersjön i 8 000 år och om det i dag blir för mycket av det goda har vi oss själva att skylla. Övergödning, att havet blir för näringsrikt, ska egentligen inte vara något problem för Östersjön. Havet är naturligt näringsfattigt, men i vår dagliga livsföring - via vårt bilåkande, det vi äter och vad vi spolar ned i toaletten - bidrar vi till att öka på näringsinnehållet.- Boven i dramat är fosfor och kväve, berättar Agneta Andersson, docent vid Umeå marina forskningscentrum.Växtplankton och cyanobakterier behöver just kväve och fosfor för att växa, 16 gånger mer kväve än fosfor eftersom det i de organiska föreningar som organismerna är uppbyggda av går 16 kväveatomer på varje fosforatom. Kvävet släpper vi ut via jordbruk, skogsbruk och transporter, fosfor via jordbruk och avloppsutsläpp. Ungefär en fjärdedel av den totala kväve- och fosfortillförseln kommer från naturliga källor. Men resten, alltså tre fjärdedelar, av tillförseln är orsakad av människan. Under de senaste hundra åren har kvävetillförseln till Östersjön ökat ungefär fyra gånger medan fosfortillförseln ökat ungefär åtta gånger. De ökade utsläppen förklaras bland annat av att befolkningen ökat och att jordbruks- och industriproduktionen blivit mer intensiv. Polen är det land som bidrar mest till utsläppen medan till exempel Tyskland och Estland står för små mängder.Agneta Andersson berättar att det under våren, när ljuset återvänder och temperaturen stiger, sker en blomning av växtplankton, ofta kiselalger. Vårblomningarna är kvävebegränsade - det är mängden kväve som bestämmer hur länge blomningen varar. När blomningen är över faller mängder med döda plankton ned på havets botten där nedbrytningen leder till syrebrist.- På bottnarna finns det mycket fosfor. När bottnarna är syresatta binds fosforet till järn, men när det blir syrebrist binder järnet istället till sulfider, och fosforet frisätts i vattenmassan.Fosforet används sedan under somrarnas blomning av cyanobakterier. Bakterierna har en unik egenskap: de kan fixera kväve direkt från atmosfären. Det ger dem en konkurrensfördel gentemot andra arter eftersom deras tillväxt till stor del bara begränsas av tillgången på fosfor. Övergödningen kan därför ha blivit självförstärkande eftersom utsläppen av näringsämnen leder till att än mer fosfor görs tillgängligt i vattnet.Övegödningens konsekvenser för havsmiljön är många. Blåstången, Östersjöns "skog" som är viktig för växter och djur, minskar i den ökade konkurrensen om näring, ljus och livsutrymme. Med algblomningarna följer också bottendöd, något som bland annat hämmar torskens fortplantning. Mörtfiskar gynnas medan abborrfiskar missgynnas vilket gör att eksosystemet kan komma att förändras. Somrarnas blomningar av cyanobakterier beror inte bara på övergödning. I grunden är det ett naturligt fenomen, men människan har stor skuld i att de förvärrats.- Blomningarna blir mer intensiva och långvariga på grund av övergödningen, säger Agneta Andersson.Fortfarande så finns det kunskapsluckor kring övergödning. Men en sak är säker, vi kommer att få leva med den under lång tid. Om övergödningen leder till en stor algblomning i sommar är för tidigt att säga, men det lär badturisterna märka.

Blågrön gynnare ligger bakom algblomningarna

Att somrarnas algblomningar beror på övergödning är nog ingen nyhet, men hur fungerar det egentligen? Följ med VT under ytan.