Namnet SUK låter ju lite konstigt, men längre från suckar kan man knappast komma. SUK står för Sveriges Unga Kammarsolister. Kammarmusikfestivaler med det gänget har redan funnits ett par år i olika kyrkor inom Norra Tjust Pastorat. Men från nu är namnet Loftahammars Kammarmusikfestival, och en fortsättning känns både angelägen och möjlig.
Finalkonserten igår eftermiddag samlade en publik på så där hundra musiklystna. Och nära det antalet har även de tidigare surrat. Publiken var inte lika ung som artisterna, och det sörjer jag. SUK är ändå ett slags garanti för att den musik vi kallar odödlig verkligen är det.
Sex medverkande handlar det om denna gång. Hur unga de än är, är alla proffsiga solister men även ensemblespelare. Och allt detta fick de chans att visa i Loftahammar.
Finalprogrammet började med Debussys välkända ”Premiere Rhapsodie” för klarinett och piano. Stycke 2 blev ett äkta barocknummer på flygeln med Peter Friis Johansson som solist.
Den store Bach är kompositören. Men den 150 år yngre Johannes Brahms tog tag i verket och skrev om det så att pianisten bara skulle använda en hand, den vänstra. Det låter på samma sätt som när en tenorsångare även glider in i en basstämma. Pianisten Peter demonstrerade en nästan osannolik spelvidd.
Finalkonsertens finalnummer var Mozarts Klarinettkvintett i A-dur.
Där briljerade klarinettsolisten Emil Johansson med en ton, så speciell att man undrade om hans instrument också var det. Klarinetten kom att dominera hela kammarkvintetten med överdådig ”solosång”. Att publiken reste sig efteråt och applåderade utan att vilja sätta sig var högst begripligt. Välkomna igen, kära unga Kammarsolister!