Emil Åkerö som bor i Linköping sedan åtta år tillbaka är aktiv inom RFSL där. Ett HBT-vänligt föreningsliv som helt saknades i Västervik när han själv växte upp. Och som fortfarande saknas.
– Men egentligen är det i de mindre städerna det behövs, tror han.
Det är inte lika vanligt med öppna hatbrott mot HBT-personer längre, men Emil menar att det fortfarande finns mycket diskriminering i vardagen.
– Det är skämten i fikarummet eller att man inte vågar berätta vem man träffar, säger Emil och tillägger att det nästan är värre än våld.
– För det tär på en.
Han menar att det är där, i vardagen, som problemet ligger och tycker att skolan borde jobba mer för att minska diskrimineringen.
– Kan du som anställd eller elev inte vara öppen är det ett problem, säger han och poängterar kommunens ansvar i frågan.
– Man måste göra något konkret och sätta upp mål, man kan inte bara ha visioner. Det handlar om hälsa och om människor mår dåligt kommer man behöva hantera det senare. Är det inte bättre då att hantera det från andra hållet och ta sitt ansvar från början?
Emil har många gånger hört folk säga att det inte är något problem, eftersom de redan behandlar alla lika.
– Problemet är att när man behandlar alla lika sker det utefter samma normer, säger han.
Hur tycker du att arbetet mot diskriminering ska ske?
– På flera plan. Främst handlar det om tilltal och öppenhet. Att inte ta för givet saker hela tiden.
Han ger exemplet att använda neutrala frågor som ”vad heter din partner?” eller ”är du tillsammans med någon?”.
– Jag tror alla kan göra något, säger Emil.
”Vi har ju kommit så långt, kan ni inte vara nöjda?” är en vanlig kommentar i dagens samhälle menar Emil.
– Det fungerar inte så. Visserligen har lagar förbättrats, men människorna hänger inte med, det tar tid.
En viktig väg är utbildning, det måste vävas in och ske hela tiden, menar Emil.