Trots att hon blev sjuk i malaria, och var utan vanlig dusch och toalett – landet är ett av världens fattigaste – vill hon tillbaka.
– Alla borde åka ner och göra nytta, att hjälpa till är viktigt, och man får så mycket tillbaka, säger hon, om sin två månaders vistelse i landet.
Hon har varit hemma i två veckor och planerar redan för nästa resa, som hon hoppas kunna göra senare i år.
Då vill hon stanna i tre månader.
Hon var volontär på barnhemmet Kili kids som ligger utanför byn Moshi vid Kilimanjaros fot. På barnhemmet, som drivs av en australiensisk kvinna, är barnen mellan två och 16 år.
– Sedan jag var i Dominikanska republiken 2010 och såg all fattigdom har jag velat arbeta som volontär.
Josefine Aspetegs drivkraft är viljan att göra gott – och hennes upplevelse på plats har stärkt hennes drivkraft.
– Det går knappt att förklara, man känner sig så behövd. Jag har mött så mycket lycka och glädje. De är inte vana att människor finns närvarande för dem.
Hon berättar att barnen alltid är glada, och att de hoppar upp i famnen på henne när de ser henne.
Men barnen har inte alltid varit så glada. Innan de kom till barnhemmet hade flera av dem blivit lämnade på gatan, några hade varit sexuellt utnyttjade.
– Mina favoritbarn var två syskon, tre och sex år. När de kom till barnhemmet var de väldigt undernärda.
Även om de positiva upplevelserna var många, var det ibland också tungt. Josefine Aspeteg insjuknade i malaria, vilket gjorde att hon låg på sjukhus under en tid. När hon först kom på plats kändes omställningen från hygiennormen i Sverige till en toalett som var ett hål i marken och en dusch i form av en hink vatten rätt stor.
Någon luftkonditionering som ibland kunde sänka den 37-gradiga temperaturen fanns inte.
Men de negativa aspekterna påverkade inte henne på det stora hela.
– Tillsammans med några andra volontärer samlade vi in 21 000 kronor, vi betalade för ett nytt tak och sängar till ett grannhus som brunnit ned. Och det räckte även till skolgång för några av barnen.