Oj, så snabbt tiden går. Det var inte så längesedan vi firade jul och redan är påsken här. På långfredagen skulle jag besöka Odensvi kyrka. Där skulle jag få se och framför allt höra på Johannespassionen. En berättelse om Jesu lidande och död från Johannes evangelium. Precis som med julen, så vet eller kan man för lite om varför vi egentligen firar olika högtider. Visst fick man lära sig det i skolan, men det är ju så att allt inte fastnar.
Förr hade långfredagen en sorgens skimmer över sig. De äldre känner säkert igen att som barn skulle man sitta still och ta det lugnt. Inte alltid så enkelt när man är liten. I dag verkar påsken mest vara en ledig helg att träffa släkt och vänner. Fira med god mat, mycket ägg och godis. Fast ibland behöver vi stanna upp och titta på hur traditionerna sett ut och förändrats under tidens lopp. Påsken är ju inte bara tuppar, hönor, kycklingar, ägg och godis.
Johannespassionen är en berättelse om relationer, förräderi, svek och förlåtelse. Berättelsen om hur Judas förråder Jesus. Om hur Petrus förnekar Jesus. För att sedan avslutas med att Jesus korsfästs, dör och begravs. Fortsättning följer… Uppståndelsen.
Jag öppnade mina skygglappar och började fundera över Johannespassionens berättelse. Svek, förräderi och förlåtelse pågår än i dag, både i verkligheten, på film och i våra dokusåpor. Det handlar om relationer och livet i allmänhet. Allt kommer igen och igen.
Jag sätter mig tillrätta på en bänk i kyrkan. Insuper alla känslor, dofter och intryck. Det prasslar till, någon hostar. En mäktig akustik gör kyrkan perfekt att uppföra körmusik i. Det vita välvda taket och vita väggarna gör stämningen ljus trots den hemska handlingen i Johannespassionen. Korset på altaret är pyntat med en roskrans. En kyrkvärd hälsar välkommen och klockringningen börjar. Nu startar en resa i musik och passion. Dramatiskt kraftfull orgelmusik väcker upp mig från mina drömmar och för mig in i en ny värld. Körsången börjar ljuda, skuggor leker på den solupplysta väggen, men något känns lite fel. Var är kören och solisterna? Tyvärr så kan vi i publiken inte se dem. De är bakom oss på orgelläktaren. Det känns tomt och opersonligt att inte se kören. Mycket av upplevelsen och magin försvinner. Det hjälper tyvärr inte att kören och musikerna är enormt duktiga och dramat mäktigt. Jag saknar närkontakten, att kunna se deras passion för den text de sjunger. Med kören synlig och nära publiken lyfts hela upplevelsen. Ett önskemål till en annan gång: en långfredag lite i sorgens tecken.