Erik Wallmark är tillbaka i vardagen i Västervik. Men det är en vardag som kanske aldrig blir sig riktigt lik. Minnena från skalvet som mätte 7,8 på Richerskalan är förstås påtagliga. Men också upplevelsen om hur ett redan fattigt folk öppnade sina armar för att hjälpa båda landsmän och västerlänningar mitt i en av landets absolut värsta humanitära katastrofer. En värme som han menar genomsyrar hela landet – och som han nu på något sätt vill tacka för genom en hjälpinsamling till nödställda.
Vid det första skalvet, runt tolvtiden den 25 april, befann sig Erik Wallmark i huvudsten Katmandou. Plötsligt började marken skaka och människor skrek runtom honom i panik.
– Det kändes ungefär som att vara inuti en torktumlare, allt skakade och gungade. Efter själva skalvet fortsatte marken att gunga sakta som att man stod på ett isflak eller som man tänka sig att en båt gungar. Det var riktigt läskigt.
Erik, som tagit tjänstledigt från jobbet som psykolog i Västervik, bodde i Nepal för att studera buddhism. När de första skalven skakade jorden befann han sig ihop med flera hundra andra personer vid ett kloster. Där blev han kvar till sen eftermiddag tillsammans med andra som också fruktande för sina liv.
– Det kom efterskalv hela tiden, folk fick såklart panik och jag var livrädd själv också. Nepaleserna är ju på något sätt vana vid mindre jordskalv, men det här, att det liksom inte tog slut var något helt nytt för dem också, berättar han.
De följande dygnen skulle bli kaotiska. Trots att området där Erik Wallmark befann sig klarade sig ganska bra, var många väldigt rädda.
– Generellt sett klarade sig just den delen av Katmandou förhållandevis bra, men så är många av byggnaderna i området nybyggda och ganska många klarade skalven utan att rasa.
Nepal är ett av världens mest jordbävningsdrabbade länder – men skalv av den här sorten är ändå mycket ovanligt. Skalvet uppges ha varit en 7,8 på Richterskalan och förutom de drygt 8 000 personer som bekräftas ha omkommit räknar man 14 000 skadade och 500 000 raserade byggnader, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Flera stora efterskalv bidrog till förödelsen och jordbävningen kändes också i New Delhi i Indien och flera andra omkringliggande länder.
– De var rädda såklart. Alla undrade ju om det aldrig skulle sluta, eftersom det kom efterskalv hela tiden. Det var väldigt obehagligt.
Eftermiddagen gick och efterskalven avlöste varandra.
– Det blir mörkt omkring sextiden på kvällen så några timmar efter skalvet vid lunchtid började vi inse att vi var tvungna att ta oss någon annanstans, men man vågade inte vara inne i några byggnader.
Mörkret började sänka sig och Erik och många andra, både studenter och nepaleser sökte sig till lyxhotellet Hyatt Regency Hotel. Många av de västerländska studenterna i väntan på att kunna lämna katastrofområdet, nepaleserna för att den totalt raserade infrastrukturen gjorde det omöjligt att ta sig någonstans alls. I fyra dagar sov han tillsammans med studenter och nepaleser utanför hotellet – av rädsla för ytterligare skalv vågade man inte vistas inomhus. Många byggnader som inte raserats helt eller delvis hade fått stora sprickor, vilket gjorde risken för ras vid ett nytt skalv stor
– Nepaleserna visade sådan otrolig medmänsklighet, de kom med filtar och vindskydd som vi kunde sova under de här dagarna. Mitt i allt detta visade de enorm omtanke och gästfrihet.
– Hotelldirektören gick runt och frågade så att alla hade det bra. Hotellet gav också fri tillgång till satellittelefon, där vi kunde ringa familj och ordna flygbiljetter hem.
Redan när första skalvet skakade marken kunde han skicka ett meddelande hem till sin mamma.
– Ganska snart efter skalvet lade telefonnätet ner men jag kunde i alla fall sms:a hem och säga att jag levde. Det kändes skönt.
Bara några veckor innan katastrofen ägde rum hade Erik Wallmark själv varit på en längre vandring i bergen, områden som nu beskrivs som så gott som helt eller delvis utplånade av skalven.
– Det är väldigt isolerat och svårframkomligt där uppe, det finns inga mobilnät och i många byar fanns ingen el.
Han beskriver landet som mycket fattigt redan innan katastrofen. När Världsbanken listade jordens fattigaste länder hamnade Nepal på mellan plats 15 till 20 bakifrån.
– Hjälpbehovet var enormt redan innan det här hände, men nu är det såklart ännu större. Det människorna behöver är alltifrån filtar och tak över huvudet till sådant som toaletter för att minska risken för smittospridningar, förklarar han.
– All infrastruktur är borta, det finns inget vägnät kvar. De behöver all hjälp som går att få för att bygga upp landet igen.
Ganska snabbt efter att bilderna på de jordbävningsdrabbade områdena kablades ut inför världen började hjälpinsatserna strömma till. Men snart möttes också myndigheterna av hård kritik. Räddningsarbetet kritiserades för att gå för långsamt och vara alltför ostrukturerat. En del av kritiken har också handlat om att för stort fokus har legat på området kring huvudstaden och att bergsbyarna prioriterats bort, enligt desperata bybor.
Samtidigt som Erik Wallmark själv började titta på möjligheterna att ta sig ut ut Nepal väntade en ny, fruktansvärd, verklighet för många av landets invånare.
– Det var verkligen med dubbla känslor jag reste därifrån. På ett sätt kände jag mig som en svikare, att det var självklart att stanna kvar och hjälpa till. Men på ett annat plan var jag väldigt glad att kunna åka hem och jag känner mig väldigt lyckligt lottad på det sättet. Därför känns det bra att kunna göra något mer för att hjälpa till, säger han och syftar på hjälporganisationen som han är en av drivkrafterna bakom.
Organisationen under namnet Direct Aid Nepal är ett arbete i sin linda, och än så länge väntar man på att få grönt ljus för insamlingen hos skattemyndigheten.
För Eriks del betyder alltså inte jordbävningen slutet på vistelsen i Nepal. I september åker han tillbaka. Den här gången för att göra mer än att "bara" studera.
– Jag kommer att fortsätta mina studier men eftersom jag är psykolog kommer jag också att volontärarbeta. Det som är bra med just den här insamlingen är att vi själva finns på plats och kan se till att pengarna hamnar där de verkligen behövs som bäst. Det kommer inte att finnas några mellanhänder alls, utan man ska vara säker på att hjälpen kommer till dem som behöver den bäst.
martina.lingefjord@vt.se