Hälften av artisterna framför sina låtar på engelska och det är också en breddning när det gäller musikaliska genrer. Den lyckosamma förändringen bör på sikt vidga festivalens målgrupp och ge utrymme för flera av våra nutida storheter. Faktum är att många av våra mest hyllade namn rör sig naturligt fritt mellan olika genrer och väljer engelskan som språk, utan att för den skull förringa texternas betydelse. Svenska är numera bara ett av språken i vårt mångkulturella land.
När kvällen drar igång är vädret svalt och publiken är väl påpälsade. Kvällen öppnas med Dimpker Brothers från Edsbruk, en countryinfluerad duo som delvis för tankarna till en nedtonad variant av legendariska the Louvin Brothers. Bröderna Dimpker spelar enbart egna låtar på engelska. Deras musik är både uppdaterad och hälsosamt omodern.
Redan under ”Home”, konsertens andra låt, är publiken övertygad och entusiastisk. Duons framtoning är sympatisk och avslappnad med självklart sväng och utsökt stämsång. Låtarna som huvudsakligen framförs med två akustiska gitarrer har dynamik och varieras snyggt med flera långa instrumentala passager. I den avslutande ”Before it starts to rain” förstärks Dimpker Brothers med syster Caroline på sång.
Niklas Lind har en helt annan infallsvinkel när han förenar jazz, visa och pop. Både hans röst och låtarnas tonläge för tankarna till Bo Kaspers Orkester. Lågmält svenskt vemod, fast kanske utan riktig nerv. Niklas har fallenhet för fyndiga refränger som biter sig fast i sin enkelhet. Publiken får låtar som ”Singel”, ”Samma samma”, ”Äldre” och en fortsättning på Olle Adophsons visklassiker ”Trubbel”. Bakom sig har Niklas, som han själv uttrycker det, ”en schweizisk armékniv som kompband”.
Solen tittar fram på allvar när kvällens konferencier Fredrik af Trampe meddelar att det är utsålt med en publiksiffra på drygt 1600 personer. När Pernilla Andersson igång sin konsert med ”Desperados” har hon redan publiken i sin hand. Kärleken är uppenbart ömsesidig. Det är svårt att helt tänka bort hennes skilsmässa när hon framför sina låtar den här kvällen, även om inte själv vidrör ämnet i klartext. Kärleksången ”Som En Ö” som inleds med raderna ”Jag går dit min älskade väntar” får t ex en ny dimension. Hon framför några av sina bästa låtar med närvaro och inlevelse tillsammans med sin gitarrist Fredrik Rönnqvist. Hennes mellansnack är generöst och personligt, gripande berättar hon om sin pappas svåra sjukdom och säger ”Allting jag gör nuförtiden speglar det jobbiga jag går igenom.” Den nya och starka låten ”Jag sitter tyst med Billie Holiday” är direkt kopplad till hennes livssituation. När den är slut är hon nära tårar efter publikens fantastiska gensvar. Inför sista låten, som är en tolkning av Eldkvarns ”Huvudet högt”, vädjar hon ”Ni får inte göra så att jag börjar gråta!”
Johan Johnsson är en veteran i vissammanhang, trots att han började sin karriär inom rockmusiken. Förra veckan spelade han inför en jättepublik på Bråvalla när punkbandet KSMB återförenandes. Hans bakgrund som rockartist märks i hans attityd, yvighet och outtröttliga energi. Låtarna blir aldrig traditionellt vackra eller inställsamma, utan präglas snarare av ilska och konstruktiv avighet. Johan berättar att han ser sig som protestsångare och allt han gör har en politisk underton. Han förvandlar Stefan Demerts gamla hit ”Till SJ” till en ”progglåt”. Men bryter definitivt mönstret med ”Holger är kvar”, en låt han skrivit tillsammans med Kjell Höglund, som leker med populärmusikens schabloner. Johan introducerar den med orden ”Den är skitdålig och ni kommer att älska den.”
Innan nästa framträdande delas årets Stipendium till minnet av Hansi Schwarz ut till Christoffer Andersson Bång som gick på Visskolan 2003. När Edda Magnason står på scenen med sina tre musiker skrivs ett nytt kapitel i Visfestivalens historia. Troligtvis har aldrig tidigare så egensinnig och komplex musik framförts innanför ruinens murar under en Visfestival. Även om det kanske är hennes roll i filmen Monica Z som gjort hennes medverkan möjlig, är hon ett mycket modigt val! Hon är den typen av artist som festivalen behöver för att gå vidare och släppa in samtidens nyskapande och tongivande namn. Det finns en lång rad av unga begåvade, framförallt kvinnliga, musiker som väntar på sin tur. Edda har hittat en helt egen stil där olika melodislingor fogas ihop för att avlösa varandra och skapa en oförutsägbar helhet. Det är nyfiket experimentell musik med inslag av jazz, där finns utrymme för både vila och skönhet i hennes kompositioner. När hon avslutar med den mäktiga ”Game of gain” är alla facklorna i ruinen tända. Kvällen avslutas med Weeping Willows. Det är kanske första gången ett utpräglat popband framträder på visfestivalen. Deras låtbyggen är elegant storslaget romantiska. Gruppens starkaste kort är sångaren Magnus Carlsons fina röst, men den försvinner tyvärr i den obalanserade ljudbilden. Bäst kommer den till sin rätt i de lugnare låtarna, där kan han verkligen gestalta kärlekens svärta. När de spelar Tom Paxtons ”I give you the morning” uppstår det spontant pardans bland publiken. Vi får låtar som ”Broken promise land” och ”Blue and alone” från deras klassiska debutalbum. När publiken kräver ett extranummer blir det en version av ”Unchained melody”, en låten som bland annat Righteous Brothers spelat in, med den magiska textraden ”God speed your love to me”. Det är en mycket värdig avslutning på en spännande kväll som väcker stora förhoppningar inför nästa års visfestival.