Kockan är sex på kvällen och festivalen ska snart dra igång. Utanför murarna är det en del folk i rörelse. Några släntrar mot biljettinsläppen, andra sitter där de sitter. En av vakterna på området beskriver stämningen som lugn.
– Och känslan är att det blir lugnare och lugnare för var år som går, säger han.
Vid insläppen är det kö, men inte värre än vad man får stå ut med när man handlar mat i affären vid lunchtid. I en av köerna står Marie Hallqvist från Lagan som snart ska bli insläppt till sin livs första Visfestival.
– Det känns väldigt fint, och jag är förhoppningsfull, säger hon.
Några hundra meter bort släntrar en lång herre i hatt in mot backstage-området. Det är Per Persson från bandet Perssons Pack, som ska ta sig en kaffe och en korv.
– Det känns bra att vara här. Jag var här och spelade 1990. Sen var jag faktiskt här 1994. Den gången trodde jag att jag skulle till Västervik för att spela. Istället fick jag ett stipendium för att jag skriver så bra låtar. Det var en glad överraskning, säger han.
Längs promenaden mot Fiskaretorget är det mer folk i rörelse. Två herrar i bandana tjoar och dansar till sydamerikanska melodier och i luften samsas paellan och munkarna i en gemensam marknadsdoft. På en bänk sitter två damer och njuter av solen. De håller sig borta från Slottsholmen.
– Vi ska bara sitta här och titta på folk, säger Inge-Gerd Nilsson, som tycker att festivalen är minst lika bra utanför murarna.
– Ja, jag tycker att det är jättehärligt med allt folk och det fina vädret, säger hon.